En hel massa tänk

Jag känner att jag inte ventilerat lika mycket som jag brukar göra på bloggen. Jag vill gärna skriva av mig för det lättar på trycket så mycket, men jag har inte ägnat en tanke på att skriva. Jag vet inte var jag ska börja. Det har varit så så mycket för min hjärna det här med flytten från Helsingfors, arbetslösheten, köp av hus, flytt till hus, nya arbetsställen, nytt nytt nytt. Min hjärna och jag har inte kommit helt överens sen Helsingfors, jag har inte varit 100% jag. Tusentals tankar flyger omkring i hjärnan och jag har svårt att greppa en enda. Jag har inte landat riktigt, vet inte om jag innerst inne vill landa eller om det bara tar tid på sig. Mörka tankar har dykt upp/dyker upp i hjärnan, jag har gråtit mycket mera än vanligt, har svårt att koncentrera mig, svårt att känna någonting, svårt att koppla av men ändå känns det som att jag bara sitter i soffan dagarna i ändan. Att inte ha ett jobb att gå till är påfrestande, att försumma dagar utan att göra någonting, att bara gå omkring på dagarna utan någon mission gör att man mer eller mindre känner sig obehövlig, misslyckad och totalt värdelös. 

Jag vet också innerst inne att jag har det väldigt bra. Jag har fått mitt hus och min hund. Jag har fått vara frisk. Jag har fått inhopp så jag fått en slant. Jag har min familj och vänner närmare mig. Jag har min Gud som håller mig i sin hand. Jag vet att jag är lyckligt lottad. Men jag vet också att känslor är tillåtna, både glada känslor och ledsna känslor. Det är okej att känna, man kan inte trycka undan allt det är inte hälsosamt. Det har väl varit tyngst att brottas med dessa känslor. Att tillåta sig att känna men ändå inte gräva sig ner i känslorna. 

Hur som helst tanken med detta inlägg var att skriva hur bra jag trivs här i huset. Det blev en lite längre utläggning.. Jag trivs i det här huset för det är gammaldags, det finns en själ i huset, det finns potential att fixa det som jag vill, det är grundrenoverat så det behöver vi inte tänka på, det är fin färg på utsidan - det behöver vi inte tänka på, det är lagom stort. Det är just det här huset som jag har tänkt att mitt framtida hus kommer att vara, så klart alltid önskar man sig större och mera, man vill ju alltid ha lite till när man väl fått något. Stället är bra, det finns får häromkring, det finns en tupp som galar hos någon granne här, det finns hästar en bit bort, det finns hav att simma i alldeles nära. Jag känner mig så lycklig lottad att få bo här på landet. Det var det här jag önskade mig så otroligt mycket i Helsingfors. 

Fy fasiken vad stolt jag är

Ska skriva lite till om att jag faktiskt är färdig sjukskötare och hälsovårdare, bara lite sen slutar jag. Jag har idag sparat lite material från alla kurser jag har haft under 4 år, vissa kurser har jag helt glömt bort, material som jag aldrig sett tidigare, material som jag förträngt osv. Jag kan bara inte låt bli att vara förvånad över att jag klarade det. Det verkar som att andra tar det helt chill, "jaa jag hadd som mål att klara det, och nu gjord jag de". Jag är ju helt förvånad att jag klarade det, jag har tydligen verkligt lågt självförtroende. Ja visst hade jag som mål att klara av det, men inte vågade jag ropa hej innan jag var över ån, jag är ju fortfarande lite skeptisk... har jag nu verkligen klarat allt?! När kommer den där stora motgången, när ringer dom från skolan och säger "tyvärr.. vi har räknat dina studiepoäng fel.." 

Gamla minnen dök upp när jag gick igenom allt material. Hur jag kämpade med anatomi och fysiologi kursen.. jag fick en 1, min enda 1. Hur jag kämpade med blodådror, skelett och vener och artärer på latin. Puh! Hur jag kämpade med läkemedelsräkningen, hemska saker vad jag kämpade och jag fick en trea i kursen, en 3!!! Att jag klarade alla läkemedelstenter genom åren, som jag tidigare skrivit också så släppte det totalt när jag klarade den sista. Jag kom hem och tårarna bara rann, fy fasiken vad stolt jag var! Jag som aldrig varit en plugghäst, jag som gett upp innan jag ens försökt, har nu hittat ny respekt för mig själv. Jag har kunnat uppnå fyror och flera femmor, jag som aldrig nått upp till så höga vitsord, har nu plötsligt visat mig själv att jag kan om jag vill. Jag har klarat av alla praktiker, och som jag kämpat mig igenom dom, mått så psykiskt dåligt nästan varje praktik så allt hopp nästan var borta. Igen, fy fasiken vad stolt jag är! 

Nu ska jag sluta skryta och prata om min personliga framgång. Men jag vill bara få fram det, att jag är så förvånad, konfunderad, stolt att jag faktiskt klarade av det. Det kunde jag aldrig tro i de tyngsta ögonblicken. 

Tankar kring amning och vårdyrket

Hade fått en kommentar som löd så här av Emma: 

Roligt att läsa om det du skrev om amning :) när vi var på BB fick vi ingen hjälp med det fast vi gång på gång krävde hjälp. Det enda de sa när de kollade hur det gick var: han är för liten och slö så han kan inte suga. Jaha okej men säg då hur jag som förstföderska och mamma kan hjälpa mitt barn? Det tog 2 dygn innan någon reagerade och frågade om han ens har fått någon mjölk/ersättningen. Det skär ännu i mitt hjärta att vi inte förstod bättre men hur ska man veta när man aldrig har varit med om en sån sak förut?

Jag svarade åt henne så här i inlägget På resande fot:

Vad tråkigt att höra att det blev så där. Nu när jag är på praktik där så vet att jag att det lätt blir att vårdarna inte kanske ser varje mamma som unik, inte jag heller fast jag försöker. Det blir lätt att man säger sådan allmänna saker till alla mammor som att han är för liten och slö och inte kan suga. Men konstigt att ingen frågade hur mycket han hade fått !? Så det är viktigt att själv säga och fråga hjälp, och det är ju enkelt.. not. Ja, jag kan tänka mig att man inte vet någonting och känner sig lite bortglömd, och inte vågar fråga eller ens vet vad man ska fråga. 

Som en parentes så är amningen en mycket viktig del i mammors liv för självkänslan och självförtroendet. Vi pratade om det i skolan och av egen erfarenhet så minns varje mamma, även äldre/åldringar på åldringshem hur förlossningen och den första amningen var, erfarenheten och minnen finns alltid med. Men det är viktigt att förlåta sig själv om det är något man ångrar att man inte gjorde osv. barnet överlevde ju och barnet kommer inte minnas hur mycket eller lite mjölk han fick den första tiden. 

Men du ska inte vara för hård mot dig själv. Bra att du kommenterade, du påminde mig om att jag måste se varje mamma som unik och verkligen visa intresse för amningen, för jag tycker ju det är skit intressant måste bara komma i håg att visa det också ! :)

En långt svar och jag vill ännu utveckla det, det blir lite från min egen sida. Jag märker att jag inom vårdyrket ofta känner lite skuld efter en arbetspass. Det känns som att jag skulle ha kunnat ge lite mera tid till den där åldringen, eller att jag kunde ha lyssnat lite mer aktivt på patientens önskan om matserveringen, eller att jag kunde ha skött såret lite mer noggrant, eller att jag kunde ha hjälpt lite mera till med amningen för hon som var förstföderska eller varför inte hon som var andra föderska osv. osv. Därför blir det lätt att man känner sig otillräcklig och önskar att patienterna kunde säga exakt vad de vill ha hjälp med, vad dom är nöjda med eller vad dom är missnöjda med. Jag vill verkligen vara en sådan vårdare som lyssnar, och jag är också en lyssnare, men är det tillräckligt? Vissa är mera praktiska och teoretiska, det är inte jag men jag vet att jag har en stark empatisk sida, som jag också vet att kan vara den bästa vården för vissa patienter. Men hur mycket jag än vill vara den bästa vårdaren så är blir det inte så ibland. Speciellt  åt finskspråkiga patienter så vet jag att jag inte ger den bästa vården, eftersom min bästa vårdaregenskap är att jag lyssnar och vill veta vad personen känner, jag vill komma lite djupare än bara att fixa ett sår. Men när jag inte är bra på finska så vill jag inte prata... och det lider patienten av, och det lämnar alltid en så dålig känsla i mig efteråt. Jag vill lära mig finska, det vill jag verkligen. 

Men det att jag vill att patienten ska säga exakt hur hon/han har det och be dom dittan eller dattan, så är inte rätt enligt mig. För jag vet med mig själv att om jag är på ett nytt ställe, ny situation, nya känslor och allt är nytt, så bli jag inåtvänd blyg och vågar inte fråga om det är något jag funderar på. Jag blir självkritisk och dumförklarar mig själv, hur kunde jag ens tänka att jag skulle fråga något sånt, jag vill inte ta upp vårdarens tid blabla.. Och i och med att jag då inte frågar det jag vill fråga, så kan ju vårdaren omöjligt veta mitt behov och jag känner mig orättvist behandlad och inte sedd. Jag vill bli den vårdaren som ser om det är något som gnager hos patienten, vårda enkelt och förmedla en sådan känsla åt patienten att allt är ok, det är bara att fråga av mig om det är något. Kanske jag kommer dit.. men jag vet att jag har en liten mur framför mig när det kommer till nya situationer och jag är lite blyg, men jag vill se alla som unika och vill inte att patienter ska känna sig bortglömda. 

Jag vet inte hur det är att amma, eller att vara gravid eller att ha fött. Men jag vet att det är en känslig punkt och det påverkar en kvinna på så många olika sätt, och det sätter spår och väcker känslor. Jag tror det påverkar kvinnans identitet otroligt mycket. Därför vill jag kunna hjälpa till det jag kan, jag kan ju inte fixa allt men jag kan bidra med något hoppeligen. Jag vill inte försvara den vården som Emma upplevde, det ska ju inte vara så. Vårdaren ska ju självklart följa med amningen, speciellt om det är en förstföderska och om babyn har varit liten och slö! Det blev nu en flummig text dethär, men jag kände att jag ville skriva av mig.

Ursäkta att jag finns

Har kommit till fram till varför jag hatar praktiker. Därför att jag inte blir sedd och får inte visa mitt riktiga jag. Ingen bryr sig om en där, känns det som. Man får inte ens en ögonkontakt med någon, ingen ser en i ögonen på hela dagen, förutom handledaren..kanske.. om man har en bra. Man står i vägen för alla, hela tiden var man än är. Som i dag, i stället för att personen kunde ha sagt "Ursäkta/anteeks" kan du flytta på dig" så får man en knuff som knuffar mig rätt i hjärtat. Jag är överkänslig helt enkelt. Jag tål inte den känslan av att vara värdelös och osynlig. Även minsta lilla tecken på att jag inte är omtyckt får mig att vilja sätta mig på golvet, kasta in handduken, börja gråta eller bli fly förbannad och storma i väg. Det räcker med att en person inte ser en i ögonen, eller knuffar en i sidan så känns det hopplöst i mitt hjärta hela dagen. Jag är väl överkänslig, sårbar och tar allt för personligt, även fast folk säger "ta det inte personligt", nehe.. hur gör man det när den enda känslan man har är att man vill kasta sig ut genom fönstret. Jag kan tycka det är så skit stil att inte kunna hälsa på en ny praktikant, presentera sig eller komma och skaka hand, eller ens SE personen i ögonen. Jag gör säkert fel också, kanske kunde jag fara fram till personen som knuffar mig i sidan, vägrar se mig i ögonen och presentera mig.. för det är ju så man fungerar.. not. Jag har tidigare praktiker haft så problem med självkänslan och hela den grejen och trott att det är mig det är fel på, inte heller bara på praktiker utan även utanför, men jag kan garantera nu att det är inte bara mig det är fel på. Jag tycker att man få gnälla lite ibland och lägga skulden på någon annan för en minut, för jag orkar inte bär all skit. Jag orkar inte gå omkring med en känsla av att hela tiden behöva ursäkta mig för att jag finns. Punkt. Slut för i dag. Tack för idag.  

Inlägget skulle inte alls bli så där dramatiskt, jag skulle egentligen skriva om glädjen att Frank kommer till ÖB i dag osv. Men jag bearbetade den här veckans känslor i stället. 

(Dessutom har jag insjuknat i babysjukan. He e uuslit nu.)

Det där med läkemedelstenten

Det där med att jag klarade läkemedelsräkningen betyder så mycket för mig så jag känner att jag vill skriva mer om det. I hela mitt liv har jag trott att jag inte kan matematik, några lärare har dessutom bidragit till den misstron. Höjde rösten när man inte kunde "MEN KAN DU INT DEHÄR?!" när man hade i en halvtimme funderat om man vågar fråga och om man vågar sträcka upp den stackars lilla handen.. sen efter det vågade man ju aldrig sträcka upp handen. Dessutom minns jag att mina uppgifter nästan alltid hamnade på tavlan, så att alla kunde se att jag inte kunde den frågan och alla andra utbrast att dom redan gjort den för länge sen. Den var säkert inte lärarens mening att det fick mig att känna mig utpekad och sämst i klassen, men så kändes det. Jag gav upp och försökte knappt, för jag visste att det inte går och målet var att få godkänd i matteproven. Jag klarade ju mig igenom dem, dock med 1/2 poäng från godkänt de flesta gånger. Det var liksom ingen vits att lära sig matematik för jag var ändå i den sämre ändan i klassen och kände mig alltid lite sämre.

Men med tålamod, iver, gråt, glädje och tålamod igen. Övade övade och övade jag för att få läkemedelsräkningen att fungera och nu kan jag det. Jag kan faktiskt. 

Vid den senaste tenten så var jag den sista kvar, jag satt ensam i klassen med övervakaren. Alla andra hade lämnat upp, dragit stolarna, pratat, haft oljud och stört mig. En tung period bakom mig med massor av stress, en tent från i går och en tent följande dag pressade mig. Jag satt ensam och hade räknat alla uppgifter, jag stannade vid en och kom ingen vart. Jag visste jag var på rätt spår, men fick inte till den sista delen, motivationen och koncentrationen var i botten. Så jag vek i hop allt och tänkte stiga upp och lämna in.. men något hindrade mig. Jag ger mig inte, tänkte jag. Jag bad till Gud att snälla hjälp mig komma igenom den här sista tenten. En minut efter kommer en annan lärare in "Nå Mikaela hur går det? Du ser så stressad ut, jag vet att ni har det tufft men ge inte upp nu, försök, du kan nog". Jag försökte lite till och hon kikade på mig en gång till, "försök lite till, du är nästan där, tro på dig själv". Jag försökte och fick ett vettigt svar, läraren kom, granskade och sa "hur jag än vänder på detta, så är det ett korrekt svar och du har tenten godkänd". Wohoo.

Skuttade hem med ett leende på läpparna och en gråt i halsen. Ringde min man och min vännina. Det rann på riktigt tårar, och vilken stolthet jag kände! Vilken stolthet! 

Älskade Fia

Tittade just tillbaka på vad som hände 27 April 2014. Då hade det gått ett år sedan hunden Fia hade dött. Så det betyder att det är två år sedan mamma ringde och sa att Fia har dött.. en sorgens dag. Såna här saker sätter mina tankar i rullning. Gråt, sorg och förtvivlan är känslor som jag hatar att ha. Jag tillåter mig inte att känna såna känslor, för jag har inte samvete nog. Det finns värre saker, det finns de som har det värre, krig, sjukdomar, Ebola, cancer och tsunamin. Jag försöker komma på bra argument så jag ska sluta gråta. 

Det är ganska svårt att sätta sorg i perspektiv. Sorg är något så personligt, så att sätta det i perspektiv till annat löner sig inte. Vem vinner på det? Inte jag själv i alla fall. Jag måste bli bättre på att låta mig känna och låta mig själv bli ledsen och det är något som gör just mig ledsen. 

När Fia dog gjorde det så fruktansvärt ont i hela min kropp, jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. En del av min barndom, en del av min familj, en del av min tillvaro var helt plötsligt borta. Jag hade innan vi skaffade Fia, alltid velat ha en hund. När mamma och pappa kom med beskedet att vi ska skaffa hund, var en av de bästa dagarna i mitt liv. Hon har alltid varit med känns det som, jag har alltid älskat att ha en hund. Fia var en stor del i mitt liv, som nu är borta. Att en liten vit fluffig hund kunde betyda så mycket i mitt liv. 

Det hatade finska språket

Alltså ibland blir jag urled på den här finskan, eller rättare sagt att vara finlandssvensk i detta land! Tänk att kunna bo i ett land där man kunde ringa vart som helst och boka t.ex. tandläkare på svenska. Gå in till en butik och få betjäning på svenska och inte undvika försäljarna bara för att inte ovetande kunna svara på deras fråga "miten voin auttaa?" Sätta på TV och kunna förstå alla program, utan att behöva bläddra till FST5, se på ett engelskt program eller sätta på TV4 play. Att kunna kunna gå in i en mataffär och t.ex. köpa en tidning, utan att behöva leta flera minuter innan man hittar två-tre tidningar skrivna på svenska. Ta kontakt med vem som helst och börja på sitt modersmål. Ja men allt, nu just känns det som allt är finska. Ja jag kunde ju flytta till Sverige, men det vill jag inte. Jag är nog väl medveten om att Finland är finskt och jag borde kunna finska. Men nu kan jag inte, ännu, och det är så störande. I bland känner man sig inte ens hemma i sitt eget land, om jag inte åker i väg på visit till Bosund då. Det här vårdyrket också känns ju som helt omöjligt. Idag ska vi boka praktikplatser för hösten och det som stör mest är att i princip alla platser är på finska, det finns en endast EN som är på svenska och gissa om det är konkurrens på den då (hoppas jag får den!) Men fast den är på svenska kommer det ändå vara inslag av finska vet jag. Så man är ju tvungen att igen känna sig som en minoritet och lite sämre när man är på praktik utan att kunna finska. Tänk skulle det vara så att alla platser skulle vara på svenska, dokumenteringen skulle vara på svenska och vårdandet skulle man få ta på svenska... men nej. Jag kan tycka att man inte får riktigt komma fram ibland när man inte kan finska, speciellt inom vården. Jag vet att jag undviker att prata extra med finskspråkiga, medan när jag hittar en svenskspråkig löper snacket galant och det känns ju lite orättvist mot den andre. Det blir problem när man ska läsa andras rapport, man kanske inte förstår allt, då uppstår risker, man ska prata med anhöriga men kan inte förklara allt som hänt under dagen. 

Det som är mest irriterande när man inte kan finska är att man bor i ett land där man borde kunna, men inte har någon bra förklaring varför man inte kan. Att bli frågad en fråga och inte kan svara. Åtminstone för mig känns det som att man är lite sämre hela tiden, att man inte riktigt når fram till den kapacitet man är kapabel till. 

Ja, efter att ha skrivit två finska uppgifter och håller på med en så väcks den här irritationen inom mig. Tänk skulle man få gå i en skola där allt material, artiklar och böcker, och alla kurser skulle gå på svenska.. men nej. Det här finska är så svårt! Eftersom det är så svårt gör jag ju likadant varje gång.. blir irriterad, försöker, mer irriterad, försöker igen, google översätt.. mer irriterad och till sist lämnar in en dålig uppgift som man vet kanske blir godkänd. Man känner sig misslyckad igen. Men jag ska någon gång i mitt liv kunna prata flytande finska, det SKA jag!!!

Motgång

Då och då möts man av motgångar och man tvingas inse sin svaghet och svälja sin stolthet. Motgångar tycker jag inte att man kan rangordna. En motgång kan för en person kännas tung, medan för en annan skulle samma motgång kännas enkel. I motgången kommer man i kontakt med de djupaste känslorna man har, och de grundläggande behoven, dvs. att blir bekräftad, att få känna närhet, att bli sedd, att känna sig älskad och känna att man får sin röst hörd. Blir man berövad på någon av dessa (det finns ju flera grundläggande behov, men de här var några exempel) Så blir man sårad, det gör så ont både fysiskt och psykiskt att man vill som när man var ett barn, börja gråta - söka tröst, krypa i hop - få närhet och få sin röst hörd -  få en bekräftelse av en annan människa. Det har hänt ett par motgångar i mitt liv och reaktionen jag får har alltid samma mönster. Allt vänds mot mig själv och jag blir söndertrampad av mina egna fötter. Allt känns för mycket, det känns som att man inte klarar av det på något sätt, man ser ingen utväg, det blir stopp, det blir mitt fel, det beror endast på min svaghet, jag är sämst och det hela blir till en tortyr för min egen hjärna. Sedan lättar det och det blir skrattretande löjligt i min hjärna, hur kan en sådan "liten" motgång tackla mig så snabbt, hur kan en liten sak sopa golvet under mina fötter så att jag faller omkull. En ynka liten grej.. Sedan rycker jag upp mig, försöker få alla känslor att komma fram och konstaterar att nu är jag upp på fötterna igen, det var inte så farligt, det gick ju bra, det kommer att gå bra! Jag mötte en motgång idag som slog omkull mig, det gjorde ont och jag kände mig sårad, som att något berövat mig på min kunskap och förnedrat en bit av mig. Men det lärde mig att det är den biten jag behöver bli starkare på, dvs. man får som människa höra ibland att man inte gjort tillräcklig, att man gjort fel och att man misslyckats. Men trots det kunna ta emot kritik på ett vänligt sätt mot sig själv, det betyder inte att personen kritiserar mig, utan endast min handling så onödiga påhopp mot mig själv är helt onödigt och det mår jag inte bra av. Jag ska bli bättre på att försvara mitt inre och sluta hacka ner på mig själv vid varje motgång. 

I ditt ansiktes ljus

Denna låt sjöng frebes kör i söndags när jag satt tårögd och rörd i bänken i församlingen, omringad av människor som delar samma kärlek som jag. Omringad av kärlek. Det är den finaste och den mest värdefulla känslan jag vet och alltid bär med mig i mitt hjärta. Ibland blir den bortglömd av alla världsliga bekymmer som trycker på utifrån, alltför ofta. Jag till och med glömmer bort den där känslan. Men i bland kommer känslan upp till ytan och man sköljs över av härlighet, hela hjärtat och hela tillvaron förvandlas till en sådan kärlek som inte finns någon annanstans. Att vara älskad och älska Jesus. Underbart. 

Ha en bra tisdag, du är älskad av Gud! 

Årets utmaning

Jag har upptäckt en sak ganska nyligen, ja faktiskt jag fyller snart 23 och först nu har jag insett det. Jag har haft en dålig självbild så länge jag kan minnas, gång på gång kommer samma onda tankar tillbaka som jag hade för 15 år sedan. Tankarna har inte förändrats på 15 år, jag  tycks falla tillbaka i samma spår så fort jag möter minsta lilla motgång. Allt blir plötsligt mitt fel, jag blir plötsligt världens sämsta, jag blir plötsligt helt passiv och låter allt skölja över mig. Undviker spegelbilden, undviker allt med mig själv. Drar mig undan mina närmsta och stänger ut alla andra och stänger in mig i mig själv. Jag har trott att det här är jag, jag är Mikaela - hon med dåligt självförtroende. Jag har tänkt förändra det i 15 år, men faktiskt aldrig tagit ett steg mot förändring på allvar. 

Jag önskar jag hade någon bra ursäkt, att jag haft en dålig barndom, dåliga föräldrar eller dåliga kompisar. Men jag har haft de bästa tänkbara så det här har bara fötts inom mig sedan länge tillbaka. Hur själviskt är inte det? Jag har varit omringad av kärlek hela mitt liv, ändå har jag inte tagit emot all kärlek. Har insett att genom att jag i vissa stunder nästan hatar mig själv, vill inte använda ordet hata men verkligen urled på mig själv, sårar de som älskar mig. Är det inte lite att säga till dom att de gjort en dåligt intryck på mig? Jag är ju Mikaela pågrund av alla mina närmsta. Jag har formats och utvecklats på grund av mina närmsta. 

Jag vet detta och har vetat det länge men jag skäms för det och kan inte förlåta mig för det. Där ligger kärnan, förlåtelse. Jag har skjutit på de onda tankarna år efter år och vad har hänt? Jo ingenting, är det inte dags att börja göra något åt det? Jag har trott alla andra har samma dåliga självbild och det här är helt vanligt, men det är det inte. Allt är heller inte svar och vitt. Alla har dåliga dagar men man behöver hitta en trygghet i sig själv att falla tillbaka på när något blir svårt. 

Under hösten har dessa onda tankarna varit jag, jag har varit sämre än alla andra och jag har misslyckats gång på gång, jag har inte kommit mig till gymmet, det känns som att jag gått upp 200 kg vikt och jag har känt mig orkeslös att göra något åt det. Känt skam och valt att leva i den situationen, även lekt martyr och väntat på att någon annan ska göra något åt det. Skulle här om dagen till gymet med Frank, såg mig i spegeln i mina träningskläder och sprang i väg till wc:n och började gråta. Skämdes så otroligt att jag kunnat struntat i min kropp i flera månader, ignorerat min kropp både fysiskt och psykiskt. Det var droppen. Satt på vessa golvet och beslöt mig för att jag far inte till gymet. Jag ser ut som en elefant och jag vill inte att andra på gymet ska se en vältränad Frank tillsammans med en misslyckad elefant. Men i stället för att sitta i vessan och tycka synd om mig själv. Valde jag att göra något åt det, steg upp, torkade tårarna och gick stolt till gymet. Efter det har mitt självförtroende igen blivit lite starkare och jag känner att jag är på väg, jag är back on track! 

Utmaningen jag kommer ha till mig själv är att jag ska kunna gå omkring på dagarna lättklädd. Förstå mig rätt nu, dehär handlar inte om något snuskit! Det jag tycker minst om på min kropp är min mage och den är undangömd hela tiden. Döljer den med något hela tiden och vägrar se på den. Men det är ju helt vrickat har jag kommit fram till! Man kan inte gå omkring hela livet och ignorera sin kropp och vägra acceptera hur man ser ut! Utmaningen är att ha fram min mage mera och acceptera min kropp. Är det något jag kan förändra med hjälp av lite gym och motion, ja då gör jag det. Men jag gräver inte ner mig diket och vägrar se på min kropp. Ska man inte kunna se sin spegelbild med stolta ögon? Ja det ska man absolut tycker jag, och det ska jag kunna. 

Detta året ska jag bli en bättre Mikaela för min skull. Jag ska lyssna till mina egna behov mera och jag ska våga satsa och utmana mig själv. Tankesättet sedan 15 år tillbaka ska förändras. Göra mera av det som gör mig lycklig, sådant som ger mig självförtroende. Ignorera tankar som "näh, ids inte du skämmer ut dig" "De har redan en bild av dig att du är såhär, du kan inte ändra på bilden mitt i allt" "ingen bryr sig i in åsikt, håll käften bara" Alla har fullt upp med sitt eget, så sluta tänka att någon bryr sig om vilka kläder du har på dig, hur du sitter, hur du pratar och hur de beter dig i vissa situationer. Jag ska skriva ner en lista på saker jag är bra på och saker som gör mig lycklig och få in mera sånt i min vardag. Jag får vara frisk, har en beundransvärt underbar man, familj och vänner. Jag har bara goda förutsättningar som hjälper mig på vägen. Let's do this!

I look to you

Äh, blä vad jag är utan energi nu, det känns som att all energi sugs ur en så fort det händer en liten negativ grej. Det hände en liten sak på praktiken strax innan jag åkte hem, å jag blev så förbannad inombords, trots att det vara en ynka liten grej och trots att dagen förövrigt hade varit bra. Jag tror jag skyller på mina hormoner och PMS symtom men en hel del andra saker också. Det har varit mycket på senaste tiden, det kan säkert alla andra intyga också. Jag trodde inte att Riksdagens beslut skulle påverka mig så här mycket, men det har det verkligen gjort. Det skrivs ju om det på alla ställen och det pratas en massa om det. Det känns tungt att vara en minoritet och känna att man måste vara beredd på att försvara sig hela tiden, speciellt på praktikplatsen. Jag har inte behövt försvara mig för jag vågade/orkade inte säga min åsikt när det var på tal, men som en annan sa också, så vet man att man blir riven i tusen bitar om man säger sin åsikt just i detta fallet. Dessutom är det är svårt att vara en mot flera. Jag vet inte, för mig känns det som att det pågår en andlig stress i min hjärna. Man börjar ju tvivla på sig själv och sitt eget förnuft också. (Dessutom kråtar laddaren till datorn, argh!)

Det var ju inte det här jag sku skriva om egentligen, skulle nu bara skriva av mig och inte mojtta på min dag. Snart ska jag och städa med min bästa städkompis så den här dagen blir nog bra ännu. Sen har jag ju också bara två dagar kvar av denna vecka, för jag har fredag leeedig! Så skönt! 

Ska koppla av, lugna ner mig och tänka på något annat för en stund och vad är nu bättre än att sätta på min favorit sång just nu. Möttes av ett uppmuntrande bibelställe när jag kom hem också, som gav lite styrka

Why am I discouraged

Why is my heart so sad?

I will put my hope in God!

I will praise him again,

my savior and my God!

Psalm 42:11 NLT

Skamligt

Jaa den här veckan har börjat bra i alla fall. Hade kvällstur idag och fick ju lata mig på morgonen, hann med en löptur och hann samla mig inför praktik. Det gick helt bra i dag och det bästa var ju att jag fick sluta en och halv timme tidigare, älskar sådana handledare som säger att man ska åka hem när det ändå inte finns något för mig att göra där. Känns så onödigt ibland att sitta flera timmar och inte göra något alls, obetalt och ja helt enkelt helt onödigt! 

Har ju skrivit om att praktiken är intressant och den bästa praktiken hittills. Det håller jag mig till ännu, men det är den är den mest psykiskt tyngsta praktiken hittills. Det tär verkligen på mitt psyke, man är som en zombie efter varje vecka! Det finns av den vanliga tröttheten och prestationskraven som uppstår under en praktik men det finns ytterligare en stress med denna praktiken, en djupare stress som tär på en på ett helt annat sätt. Åtminstone för mig, säkert känner någon annan igen sig. När jag måste prestera och visa vad jag går för - låser det sig för mig. Jag har så höga krav att det inte är hälsosamt för mig. Det är därför jag absolut inte gillar praktiker, för det tar fram det mest osäkra och den sämsta sidan hos mig. 

Det hände det mest pinsammaste som kan hända under en praktik förra veckan. Förra praktik veckan var den tyngsta hittills, jag visste knappt hur jag skulle ta mig igenom den. Det brast för mig mer eller mindre. Det mest pinsammaste hände då, jag började gråta!! För det första hatar jag att gråta, jag får panik och blir rädd när sådana känslor kommer över mig, usch. Och om jag motförmodan börjar gråta i en stress situation, vill jag ta mitt pick och pack och springa bort från situationen och stänga in mig, gråta en skvätt och sedan gå vidare. Så vad hände då? Jo, jag pratade med en patient som jag är egenvårdare åt och patienten brast ut i gråt av personliga skäl. All inre stress hann i fatt mig, jag klarar inte av att se någon annan ledsen när jag inte kan hjälpa på något sätt, eller att se när någon förtvivlat gråter - utan att jag själv börjar gråta. Men under samtalet lyckades jag på något konstigt vis hålla mig för gråt inför patienten. Men efteråt sköljdes allt över mig och jag fick ju panik, jag försökte tänka på annat, blinkade bort tårarna som tusan, tänkte att jag skulle gå till wc och lugna ner mig. Men nej, min handledare för dagen lyckas få syn på mig och frågade hur det är med mig. Jamen, så klart börjar jag ju pyyl då. Sku ha kunna spräng mig själv i bitar! Usch, så oerhört pinsamt och det värsta tänkbara som kan hända mig, att börja gråta inför okända människor över en liten piku sak! Nee, jag dör när jag tänker tillbaka på det. Och att tillägga, när jag en gång börjar gråta, ja då kommer alla känslor på en och samma gång och jag vill inte få ett slut på gråten.

Jag kan väl säga att mitt ego hann i fatt mig. Har aldrig gråtit på tidigare praktiker, har haft samma hopplösa känslor och prestationskrav men har alltid lyckas hålla mig när det kommit en motgång under praktiken. Men jaa usch. Är någon annan som gråtit under en praktik - kommentera, lämna mig inte ensam! Lämna mig inte ensam som en lite barnunge som gråter så fort det inte går som smort... dör nu av skam lite. 

TGIF

Välkommen du kära fredag eftermiddag! Behöver jag säga hur skönt det kändes när handledaren sa att jag kan åka hem redan 13:00 men ändå skriva fulla timmar? Aah, en skuttandes jag skuttade till bussen och åkte hem! Har fått ordnat upp här hemma och har faktiskt fått se lite dagsljus! Jag har märkt en grej med mig, genom att ordna upp all disk, kläder, bädda sängen och plocka upp småsaker så rensar jag min skalle. Det är som terapi, ett upp ordnat rum betyder ett upp ordnat sinne. Under vissa förutsättningar då förstås, funkar ju inte om jag kommer hem stressad och möts av alla saker i dörren, eller om jag är på dåligt humör och irriterad. Man ska inte göra något i "argona" då blir slutresultat inte bra heller. 

Så nu är min skalle rensad och redo för helg. Jag och min kära make ska till jumbo och köpa mannen en skjorta. Köpa en skjorta till mannen. Hur skulle ni säga? Jag har märkt att här i Hesa med stadin slangi, så har dom ofta en annan ordföljd när dom säger en mening. Intressant faktiskt, enligt mig då. Jag märker nu när jag skriver att jag märker och observerar en massa olika saker, som jag själv tycker är skit intressant. Medan andra säkert tänker, ööh, jahaa sku inte kunna bry mig mindre. 

Well hello there 

Friday Afternoon

Oh, how I've missed you.

And she did it again - fullpott

Måste meddela en jätterolig grej! Lilla jag fick ju briljera i vetenskapsteori och metodik tenten, jag fick ju mer än fullpott. Om någon ännu missade det, så fick jag ju fullpott och fick vara bäst i klassen. Nu har det hänt en minst lika stor grej. Jag skrev ju en psykologi tent en vecka efter, som jag såklart hoppades skulle gå lika bra och belönas likadant. Det var en mycket mer krävande tent och ett mycket svårare ämne. Fick inte tillbaka psykologi tenten i pappersform (synd, det skulle vara roligt att se) men jag fick det högsta vitsordet för kursen!!! Så det måste ju betyda att jag fick en 5 i tenten! Alltså så roligt att jag kan känna mig stolt! Allt läsande och slit belönades på bästa vis. Bästa möjliga vitsord i en mentalt hälsofrämjande och psykiatrisk vårdkurs!

Jag har svårt att känna mig stolt över saker jag gör, svårt att ta till mig kommentarer och vågar inte visa alltid vad jag går för. Men när jag ser något nu svart på vitt att jag faktiskt gjorde det utmärkt, på det bästa sättet så kan jag känna mig stolt! Det är viktigt att få känna den känslan i bland, åtminstone för mig. Bra jobbat igen Mikaela!

Psykologi

En trött jag ska snart sticka i väg och städa med min städpartner, efteråt borde jag också få in ett träningspass.. tror ni jag orkar? Det lär väl synas. Andra dagen på praktiken gick också riktigt bra, jag tycker faktiskt om stället! En annan sak är ju att man också får lite terapi själv när man är där, idag hade vi t.ex. en studiecirkel med en psykolog och vi gick igenom olika tankemönster och tankefällor man kan ha, så som negativa tankar om sig själv och sånt, väldigt intressant. Jag känner att psykologi är mitt ämne, det är ju så otroligt intressant! Jag har alltid varit intresserad. Jag har hört av andra studeranden att det finns två olika typer, den ena typen tycker att psykpraktiken är den tråkigaste praktiken, den andra typen tycker det är den bästa. Jag hör till den andra, beror väl på intresset men också en hel del på hur lat man är, heh. I morgon är det kvällstur som gäller, får se hur det blir. 

Beautiful in white

Har blivit kär i denna bröllops sång, den är ju så fin. Jag älskar att sjunga och önskar att jag vågade sjunga inför andra mer, för man vill ändå få reda på innerst inne om man sjunger bra eller inte. Men jag är en oerhört perfektionist när det kommer till mig och min sång, så jag vågar inte. Jag sjunger ju i Frebe kören och där går det faktiskt bra och steget att sjunga inför andra har lite minskat. Nå, tillbaka till beautiful in white. Jag har hört på den sjukt många gånger under två dagar nu och fantiserade om att få sjunga den på någons bröllop. Skickade till min lillasyster att om hon nångång gifter så kommer jag att sjunga denna sång till henne.. fick som svar följande: "Haha, fin låt men jag tror int naan får sjung på mett bröllop" Hmpf, vi ska se vad det blir till.. men det är ju ändå gästerna som gör festen, you'll see lil' sis, you'll see.