Bägaren har runnit över

En tanke slog mig när jag kom från gymmet och stod i duschen i morse. Jag läste just en artikel som tog orden ur min mun, denna artikel skriven av Mia Skäringer. Ska försöka sätta mina egna ord på min tanke.

Tanken slog mig redan i gymmet när jag såg min spegelbild och tänkte för en stund med stolthet, wow det börjar synas att jag tränat, min kropp har förändrats. Men har den ändrat tillräckligt? Den kommer aldrig att bli tillräckligt snygg genom dessa ögon. Never. Har skrivit om det tidigare också, att utsidan gör inte insidan vackrare. Jovisst är jag nöjd över mina resultat, men inte tillräckligt nöjd eftersom jag jämför mig med hur andra ser ut, vad dom äter och hur dom tränar. Jag har sett bilder på unga kvinnor som tränar och blivit imponerad, men vad har jag att komma med? Jag lägger ju inte ens ut bilder på min kropp när jag spänner upp mina muskler, då kan jag väl inte vara stolt över min kropp? Har dom kvinnorna samma osäkra kroppsideal som jag, eller är dom helt fullkomligt stolta över sina kroppar? Lägger dom faktiskt upp sina bilder för att dom är så stolta och vill visa upp vad de åstadkommit, eller vill dom visa upp sina kroppar för att fiska komplimanger, vill dom ha någon annans åsikt för att bekräfta att deras kroppsbild är korrekt?

Tanken som jag fick, att jag tyckte att jag såg ut att vara i gott skick, gav mig panik. Är det okej att tycka att man är fin, är det okej att vara stolt över det man ser i spegeln, när spegelbilden inte visar en perfekt kropp. Jag tystade genast ner mina tankar och de vändes emot mig, hur kan du tycka att din kropp ser bra ut när det är en massa skavanker, och några kilon till som gärna skulle få försvinna. Du kan ju inte vara stolt över detta, du har ju så lång väg kvar för att ens kunna kalla dig vältränad. Du är ju långt ifrån att ha en vältränad kropp om du jämför med andra. Min självkänsla försvann för en stund.

Man har väl alltid blivit bombaderad av skönhetsideal och kroppsideal. Men jag tycker att det börjar räcka nu, att bägaren har runnit över, vet inte om man blivit sönderbombad, handlar det om att alla tränar nu för tiden, handlar det om att alla skriver blogginlägg om att dom tränar, handlar det om att många lägger upp bilder på instagram av sin biceps och six packen. Handlar det om att så fort någon nämner något om träning, viktnedgång, nya kläder och nya dieter. Hyllas de och blir klappade på axeln. Hur är det då med de personer vars liv inte kontrolleras av träning och dieter, eller dom som är "normalviktiga" eller överviktiga, dom som inte går på gym, blir dom hyllade för något? Eller glöms dom bort och anses vara lata och för vardagliga? 

Grejen är ju den att på insidan är alla lika, alla behöver få bekräftelse på ett eller annat sätt. Nu har det blivit så att alla behöver få en bekräftelse på hur utsidan ser ut, man vill ha en kommentar på sin selfie, man vill köpa nya snygga kläder för att få en kommentar på hur man ser ut, man vill sminka sig för att få en kommentar om hur snygg man är, man vill göra allt med sin kropp bara för någon ska lägga märke till en. Men hur blir det då med den inre bekräftelsen? Du är ju helt perfekt som du är, du skall aldrig behöva ändra på något för att få någons bekräftelse, aldrig. Du ska bli bekräftad för den du är, inte för någon du vill vara eller någon som du gestaltar. Inte heller för den som andra förväntar sig att du ska vara.

Säger inte att man ska gå omkring i trasor och sluta bry sig om sitt utseende, eller sluta ta bilder på sig själv. Men jag säger att man aldrig ska låta utsidan ta över vad som finns på insidan. Du ska kunna vara stolt över den du är, hela paketet! Du ska inte jämföra dig med andra, du kommer ingen vart. Du kan inte få andra att känna dig snygg, du kan inte få andra att bygga upp din egen självbild. Du måste göra det själv, du måste själv inifrån inse att du duger precis som du är, vare sig du tränar eller inte, hur många kilon det än står på vågen, vad än folk säger och vad än din inre röst säger.