Fantasifiguren Jesus

Snälla kan du sluta? Jag ber dig, snälla sluta upp med att stampa på mitt hjärta? De tankarna snurrade i mitt huvud i söndags. Jag var i jobbet och det kom några ungdomar från kyrkan för att sjunga och spela för åldringarna. Dom hade också en kort andakt. Det var väldigt stämningsfullt och det var roligt att se att så många glada åldringar kom med. Själv ville jag vara med, för mig kändes det som ett bönesvar från ovan. Jag hade tidigare bett om att få känna närheten för att det kändes som att den var långt borta. Och där var närheten, jag fick gåshud och ville gråta av glädje. Kände också igen ungdomarna och tyckte det de gjorde var fint. Satt med ett leende på läpparna och sjöng med i sångerna. 

Sedan hände det oväntade. Sådant man inte är van med när man kommer från Bosund. Något som fick en att stanna upp och stå helt ordlös. Alla slags känslor blandades om. Jag blev rädd för situationen och kände på samma gång att nu är det dags att försvara min tro. Nu gäller det.. eller? Var börjar jag, är det rätta läge, är det rätt person, kan jag? Nej. Jag vågar inte. Jag går bort, jag slutar smyglyssna på deras prat. Eller ska jag gå dit, hjälp mig Jesus. Vad ska jag göra? Jag är för svag, jag klarar det inte. Jag ber en bön i stället. Jag bad så innerligt speciellt för personen.

Personens första utlåtande om ungdomskören innan dom ens hann komma in genom dörren var i stil med, "nån fucking kör som kommer å sjunger om den där fantasin figuren Jesus. Jag kommer att dra mig undan så långt det går, orkar inte höra på det där jävla skit snacket."

Det fortsatte efteråt. Jag tackade och sa hejdå till kören, med frid i mitt hjärta. Efter det råkade jag lyssna på personens samtal med en annan (en muslim) Minns inte ordagrant och skriver inte ner allt jag råkade lyssna till. Men det var också i stil med "hur kan man vara så jävla dum, att man tror på den där skiten?" Fy fan, vad deprimerande". "Jag hörde deras falska sång, och deras prat om Jesus figuren i misstag, men jag vände snabbt om och drog mig så långt bort det gick." "Har faktiskt läst igenom den där fantasi berättelsen Bibeln, faktiskt läst den från pärm till pärm, men trodde inte enda ord och kommer aldrig öppna sagan igen". "Hur kan man vara så dum och enögd att man tror på den där skiten!?" 

Muslimen försvarade troende människor. I fråga satte personen om han inte tror alls. Han satte en stadig punkt vid att han är ateist! Att det inte finns något annat! Att tro är för de som inte förstår. Muslimen tog upp barn och livet, allt det kanske synligaste man som troende vill påpeka åt en ateist. Men han hade sin bild på livet och jag, muslimen hade en annan syn. Jag accepterade honom och hans "val", muslimen accepterade hans "val". Men personen vad gjorde han? Accepterande var han ju i alla fall inte. Han klankade ner, han stampade på nåt av det viktigaste i mitt liv, gång på gång på gång, det fortsatte hela dagen. Det bokstavligen värkte i min kropp, och han sårade mig flera gånger. Jag ville skrika att han skulle sluta, att han sårar mig så hårt. Hans ord om den där jävla Jesus figuren, fick det att bränna i mina ögonvrån och bränna i mitt hjärta. Jag ville skrika att det är okej att du är ateist, du har rätt att vara vad du vill! Men sluta dumförklara mig och sluta stampa på mig. Ville skrika att han var elak, ville skrika och gråta men jag gjorde ingenting. Förutom att jag bad, jag satt i hörnet och bad för personen att han skulle sluta. Bad att Jesus inte skulle ta åt sig av all förödmjukelserna, jag ville skydda min öron och ville skydda Jesus öron. 

Det gav mig en rejäl tankeställare. En sådan tankeställare har jag aldrig haft. Jag har aldrig blivit så förödmjukad för min tro tidigare. Men kanske det var dags att ställas mot väggen för min tro. Dags för att inse att man inte alltid och på alla platser är omringad av troende vänner, som man är i ÖB. Jag blev så ställd och rädd på samma gång. Blev så rädd för personen, han verkade ha en sån klar bild på vad som är rätt och fel. Jag blev rädd för att jag skulle bli tvungen att försvara mig. Vad skulle jag ta upp? Var skulle jag börja? Vad har jag att säga om Kristendomen? Vem är Jesus? Är det meningen att jag ska jag "omvända" honom? Hjälp! Ville ha någon nära mig, någon som skulle ha stigit upp, en kompis, en familjemedlem, min farfar, någon, vem som helst. Men jag hade ingen, det var jag som borde ha stigit upp. Stått på mig för det som jag tror på. För det står ju i Bibeln att man ska försvara sin tro och inte vara rädd. Att man ska vara beredd att dö för sin tro. Men vad gjorde jag? Jag gjorde ingenting. Förutom att jag bad. 

Hade så många frågeställningar, så många känslor och så mycket förvirring i mig. Från ro, harmoni, bönesvar och glädje till rädsla, ilska och förvirring. På ett plan tror jag det fanns en plan med det hela. Jag borde bli säkrare i min tro, få en stadigare relation med Gud, jag måste bli beredd att dö för min tro. För Gud sviker aldrig, det är jag som ska bestämma mig. 

Andra får tro vad dom vill. Visst jag ska lära ut Jesu ord och det vill jag göra. Men jag dömer ingen som inte tror, det har jag ingen rätt till. Jag dömde inte personen, jag dumförklarade honom inte, jag stampade inte på honom. Jag konstaterade att han är ateist. Inget mera om det. Men jag blev så förvånad att kristendomen och Jesus irriterade honom så hårt, att han skrek ut hur dumt han tycker att allting är. Jag får ofta den bilden att icke-troende känner sig påhoppade och dömda. Att det är vi troende som är de dömande.. i det här fallet och som så många gånger, är det tvärtom. Jag, och jag kan bara tala för mig själv är ingen som tycker mindre om en icke-troende person. Jag tycker om människor för deras personlighet, oberoende av kultur och tro. Frågan var gränsen mellan rasism, mobbning och personliga påhopp dök också upp under dagen..

Allt är inte som i hemtrakterna där nästan alla man umgås med är troende. Man lyfts upp och tror tillsammans med andra. Men vad händer när man flyttar bort och man står ensam? Man måste skapa sin egen väg och ta sig en rejäl tankeställare och bli uppväckt! Efter dagen var jag omtumlad, men kände även en lugn känsla inom mig. För jag var ju aldrig helt ensam under dagen, jag hade en kompis i mitt hjärta, en kompis som sa att jag inte behöver vara rädd, en kompis som sa att Han aldrig sviker mig, en kompis som sa att Han är vägen, sanningen och livet. En kompis som sa att Han är med mig alla dagar intill tidens slut.