Att våga skaffa barn

Får checka av några skoluppgifter, jippie! Det börjar flyta på nu känner jag åtminstone har jag kontroll över skolsituationen. Men det här inlägget ska inte handla om skolan, det har jag ju redan skrivit en hel del om. Inte så konstigt när hela livet kretsar kring det just nu. 

Eller lite inslag av skolan kommer det förstås eftersom all undervisning handlar om graviditet, förlossning, barn och rådgivning. Jag tänkte skriva om hela den biten. Under undervisningen har jag väldigt ambivalenta känslor, den ena stunden är jag helt åååh jag vill ha en bebis, se när bebisen utvecklas och se hurudan bebis man kanske någon gång får, vill gosa med en och se om det är meningen med livet, se lite whats all the fuzz is about, osv. Andra stunden är jag helt, nej alltså varför skaffar folk barn? Hur vågar någon ge sig in på något sådant? Seriöst, hur vågar man ta det steget? Vi läser om allt som man ska tänka på innan man blir gravid, allt som kan hända när man är gravid, allt som kan hända under förlossningen och efter förlossningen. Sjukdomar, depression, akuta situationer, olyckor, dödsfall osv. Allt kan ju i princip hända och gå fel, det är ju ett under om man får ett friskt barn och själv får vara frisk känns det som. Sen när förlossningen är över, så väntar ju hela livet och man ska uppfostra och ta hand om barnet resten av livet i ur och i skur.  

Jag vill ju ha barn och hoppas att jag i framtiden kan få barn. Varför vill jag det egentligen? Jag tror att det är en av livets mening. Det låter vilt, en mening med livet.. Det är en känsla som är djupt rotad och känns som en helt självklar sak för mig på något sätt. Sedan får jag dåligt att vara när jag tänker på de som inte kan få barn. Jag tror att om man inte kan få barn så växer den känslan. Börjar nästan gråta när jag tänker på de som vill få barn men inte kan, vad hemskt. Jag tror det är en sorg som man inte kan bota och inte heller förstå. Det här ska jag forska mer om, kanske göra ett utvecklingsarbete kring. (Tur när jag alltid fokuserar på allt annat än skolans uppgifter, och vad konstigt att jag skulle vilja göra en forskning helt frivilligt)

Den här sången dök upp i min hjärna när jag skrev. En väldigt fin sång.

Hur som haver. Som jag tidigare sagt så vet man ju inte vad som väntar när man aldrig varit med om det. Jag lyfter på hatten åt alla mammor (och pappor), jag ser faktiskt upp till er. Jag ber för alla de som inte kan få barn. 

Någon annan som tänker så här djupt om denna sak? Eller overthinkar jag det här som med allt annat? Skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här saken, från alla olika synvinklar. Innebär barnafödande samma sak för icke troende som för en troende. Hur ser man på barnafödande i andra delar av jorden osv. Ja, jag har en hel del forskningar att göra.