Skolvärlden

Skolklockorna ringer trots att ingen är kvar i skolan. Elverna har slutat för idag, de flesta redan en tolv tiden. Kvar i skolan ser man tecken på en fullspäckad dag, grus i trapporna, en kvarglömd jacka, en låda med hittegods, inneskor halvt prydligt sätta nedanför den egna hängaren i korridoren. Den egna hängaren som har en lapp ovanför där det står elevens namn, snyggt skrivet och uppiffat med ett kattklistermärke. En ganska dålig inomhusluft, en lukt av halvblöta vårskor, våta fingervantar och dammiga golv sprids. Tänk att skolan efter en dag ändå kan kännas tom och framförallt tyst. Tystnaden sprider sig och beaktas som något sällsynt här, under dagen har det varit ljud, brus, skrik, skratt, gråt så högljutt att man inte kunnat tänka. När skolklockorna ringer och rasten är slut, är det svårt att inte dra paralleller med kosläpp på vårarna.

En skola, en halvdålig inomhusluft, hög ljudnivå, en ganska ful byggnad rymmer hela världen och allt däremellan i mina ögon. Som utomstående är det minst sagt intressant att iaktta hur på något sett djungelns lag regerar här. På 1 minut lyckas jag bonga tre ganska typiska fenomen. 

Två flickor från sexan är på väg ner för trappan, tvåorna är på väg upp och kommer in från rasten. Av flickornas kroppsspråk ser jag tydligt att de absolut inte tänker vika undan i trappan, de går rakt fram, tittar hänsynslöst rakt fram och förväntar sig att de som kommer mot dem ska vika undan - vilket de små också gör, med en blick av förvåning... har vi inte just lärt oss att man tar hänsyn och går längst till höger i trappan? 

På andra våningen vid staketet står jag och iakttar situationen. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån en pojke och en flicka komma hastigt gåendes i armkrok, flickan håller hårt i pojkens arm hon ska minsann visa vad rättvisa är! Pojken blinkar förbrilt bort alla tårar som sakta rinner ner för hans kind bakom glasögonen en för en, han ser på mig och ser att jag ser på honom och han torkar bort tårarna för att försäkra sig om att jag inte ska se att han är förtvivlad och ledsen. En lärare kommer i all hast mot dem och frågar hur det står till.  Varav flickan säger som det är "den här pojken har blivit mobbad av *namn* han har slagit honom och sagt fula saker." Pojken som inte ännu fått stopp på tårarna säger försiktigt och med darrig röst "äh, inte var det så farligt" och försöker slingra sig, men flickan fortsätter försvara honom och håller honom hårt i armen. De går sedan på uppmaning av läraren rakt till rektorn, nedför trappan där de två sjätteklassisterna just kommit ner med äran i behåll. När de kommer fram till rektorn har de fått följeslag av ytterligare klasskamrater när de står utanför rektorns dörr. 

Samtidigt som jag beundras av flickans starka vilja att handla rättvist, berörd av pojkens sakta rullande tårar, smått arg på pojken som mobbat blir jag skrämd av en röst som ropar "det går inte att förhandla, VI VANN innebandymatchen!!!" med ett hånflin på läpparna mot en pojke som inte vill se sig besegrad eller svälja den bittra förlusten.

Oj denna skolvärld. Denna hemska skolvärld. För någon annan en underbar skolvärld. En skoltid som för många kommer förbli ett gott minne, en lycklig, innehållsrik och lärorik tid i ens liv. För många en tid fylld av ångest, rädslor och mörker. 

Det svåraste för mig är att stå på andra sidan och bara se på. Se på hur barns självförtroende tar skada, hur mobbare föds, hur mobboffer föds, hur orättvisa sprids, hur grupperingar föds och hur ensamheten gror hos vissa. Men det gläder mig också att se hur kompisband knyts, hur den första förälskelsen föds, hur självförtroendet växer, hur friheten lever, hur bra skolsystem vi har här i vårt land. 

Men det väcks en ledsen känsla inom mig, en väldigt otippad känsla. Känslan av maktlöshet och uppgivenhet. Jag vill säga åt eleverna att allt kommer lösa sig, att allt blir bra, men det kan jag inte, för det blir det inte. Det är något livet måste lära dom, det är deras kamp. Det är också något som inte blir lättare i livet. Livet efter skolan innehåller också orättvisa, mobbning på arbetsplatsen, utfrysning, bristande självförtroende, och att du är tvungen att vika undan en människa med en hänsynslös översittande attityd, en människa som skrattar åt dig när du förlorar, en situation där du blinkar och blinkar och blinkar bort tårarna för att ingen ska se dig gråta, för att ingen ska uppfatta dig som svag. 

Men du kommer även förhoppningsvis att möta människor som tar dig i armen, leder dig till upprättelse, kämpar för dig och vaktar din rygg. Livet alltså... Skolans väggar talar till mig så starkt! Det är ju här allt händer, du kanske blir kär för första gången, du får ditt hjärta krossat för första gången. Du skaffar en bästa kompis, du blir sviken av din kompis. Du är med i ett gäng, du kanske blir utfryst. Du lär känna din kropp, du kommer in i puberteten med allt vad det innebär. Du kanske får din första mens. Du lär dig om sexualiteten. Du lär dig allmänbildning. Du lär dig det sociala spelet. Det är här du utvecklas för att på något sätt bli redo för livet som väntar utanför. Men det är tufft, det är inte lätt, det är absolut inte alltid lätt. 

Tusen tankar huvudet

Det finns tusen saker jag skulle vilja skriva ner.. hur skam i kroppen känns, hur skam kan dra ner en till botten. Vad som drar upp en ur skammen. Hur det kändes förr att ha stora kroppskomplex och dra sig ur obekväma situationer. Hur bra det känns att man kan vara bekväm i sin egen kropp. Hur konstigt det är att våga säga "jag är stolt". Hur obetydlig man i bland känner sig när det finns så mycket människor i världen, vad och vem är jag i den här stora vida världen? Lyckas jag påverka någon annans liv positivt? I min yrkesroll vill jag vara en person som är omtyckt och som gör ett bra intryck till människor. I min kompisroll vill jag vara så här, som fru vill jag vara så här, som kristen vill jag vara så här, som dotter vill jag vara så här, som syster vill jag vara så här, som kvinna vill jag vara så här. Hur jobbigt är det inte att hela tiden analysera saker till max. Så här vill jag vara, hoppas någon upplever mig som trevlig, den där kanske vill att jag ska försvinna så fort som möjlig, kanske jag ska vara så här i stället så passar det i det här sammanhanget, ska jag prata och säga min åsikt nu eller ska jag vara tyst.. oj shit nu gick det för lång stund så lika bra att knipa i hop käften. Ska jag våga närma mig den där personen eller ska jag backa flera meter.  Alla dessa tankar!!! Skönt att få skriva ner en bråkdel av dem. Kanske någon känner igen sig eller finner nöje i min text? Tror tankeverksamheten hör i hop med PMS också d.v.s. något naturligt men vääldigt förvirrande. 

Bäst att höja volymen i hörlurarna och stänga ner tankarna. I dag lyssnar jag på Miriam Bryant - Ett sista glas

Källa: http://www.motherbymoonlight.com/2014/09/all-thoughts.html 

Tankar som går

Jag har så mycket jag skulle vilja skriva om t.ex. hur förra helgen var en av dom bästa helgerna på länge! Hur jag skulle kunna skriva en roman om hur underbart härligt gäng jag har lärt känna under Helsingfors tiden, hur fruktansvärt mycket jag kommer sakna den här tiden. Hur orolig jag är för framtiden innerst inne. Hur glad jag är att det är vår och den bästa tiden på året är här. Att vår hunduppfödare bjöd oss hem till sitt på påsk, hur nervös och förväntansfull jag är inför det. Hur bra praktiken går. Hur orolig jag är om var jag kommer att få jobb senare. Hur bra träningen går och hur skönt det är att skolan inte är så stressig just nu. Hur stolt jag är över min skolgång. Hur tacksam jag är över att jag har en god hälsa. Hur skönt det är när jag inte haft ett epilepsi anfall på snart 5 år. Hur härligt konstigt, skrämmande och öppet allt rullar på nu.. det bara rullar framåt och tiden går. Jag vet att tiden i Helsingfors börjar närma sig sitt slut och det känns som att jag bara rullar med. Hur det det ena sekunden känns som att NEJ, jag flyttar aldrig härifrån!!! Till OJ, vad skönt när vi flyttar snart!!!

Men jag vet inte hur.. jag vet inte var jag ska börja. Nu säger jag i alla fall godnatt för i morgon har jag en 10 timmars praktikdag...

Tröskeln att våga markera i klassen

Jag ska berätta för er något, jag markerade i klassen igår. Jag markerade och svarade en så lång mening som "brandman". Och jag kände mig lite stolt, så stolt att jag fortfarande kommer ihåg det idag. 

En last som jag har dragit på i alla min skolår, är det att jag inte vågar markera. Jag vågar helt enkelt inte räcka upp handen och säga något, det krävs otroligt mycket mod, så mycket mod från mig att jag hellre håller det inne. Jag vet inte exakt vad jag är rädd för? Jag vet att det hänger ihop med mitt självförtroende, rädslan för att misslyckas, rädslan för uppmärksamhet, rädslan för mina egna tankar om jag svara fel. Jag tycker inte om att vara i fokus, jag tycker inte om att vara i centrum, åtminstone inte bland okände människor. 

Jag har tampats med det här sedan lågstadiet. Jag vill inte markera för det betyder att alla blickar vänds mot mig, tänk om jag svarar fel och folk börjar skratta, tänk om jag skämmer ut mig, tänk om någon filmar och publicerar på youtube "the most stupid girl" osv osv. Alla sådana tankar fyller mitt huvud samtidigt som pulsen och kroppstemperaturen stiger. Ja, jag vet att det är sant som alla säger, "det är inte hela världen, fast man svarar fel". Men jag vågar ändå inte, nu har ju detta varit en så stor del av mig också, så tröskeln verkar bara bli högre och högre. 

Sen när tillfället går över, är jag förbannad på mig själv varför jag inte markerade när jag kunde svaret. Detta har kostat mig många vitsord, tryckt ner min självkänsla, hindrat mig från att delta i diskussioner och komma närmare mina klasskompisar. 

Hur jag än gör så blir jag förbannad på mig själv, men jag är mer rädd för de potentiella tankarna som skulle uppstå om jag svarade fel, så jag vågar inte. Men däremot, om jag tar modet och markerar och svarar rätt, blir jag stolt över mig själv. Då funderar jag varför jag inte alltid markerar, sak samma fast jag svarar fel, man måste ju våga osv. Men sitter oftast tyst för det är "säkrare".

Det här blev ett konstigt inlägg, hoppas någon förstår. Min point är att jag har otroligt svårt att våga markera i klassrummet, jag är livrädd för att misslyckas, trots att jag misslyckas även när jag inte markerar fast jag vet svaret, jag är rädd för uppmärksamheten och skammen som kunde uppstå om jag skulle svara fel, "tror int att du kan na int" snurrar i mitt huvud oavsett. Kände bara att jag ville skriva ner detta, kommentera gärna om någon känner igen sig. 

Funderingar

- Har lyssnat på When we were young av Adele för kanske 10 gånger i rad och är fortfarande inte less på låten. Får rysningar varje gång, bästa låten nu just. Köpte faktiskt Adele 25 skivan, kommer lyssna på Adele hela vägen från Helsingfors-Jakobstad på tisdag.

- Har lite smått panikartade känslor över att min kära Johanna ska flytta om några dagar. Är glad för hennes skull och önskar all lycka, men kan inte låta bli att känna sorg. Lite sorg över att sätta punkt på detta kapitel.. jag gillar inte avslut. Not my kind of thing.

- Får lite smått panik över att tänka att jag har bara våren kvar sedan är studierna över, studietiden, arabiatiden, hesatiden över. Finito. Over. Slut.

- Har stört mig otroligt mycket på när folk pratar i mun på varandra den senaste tiden. T.ex. när någon frågar en fråga av person X, ja då ska Y sitta tyst och låta X svara. Att lyssna på när femtielva personer pratar i mun på varandra låter inte vackert i mina öron.

- Funderar på vad Frank har köpt för julklapp åt mig

- Drömmer om att någon gång ta sånglektioner för jag älskar att sjunga

- Konstaterar glädjen att alltid förhoppningsvis ha Frank vid min sida. Att vi har gått igenom mycket tillsammans och det känns som att vi har ett helt liv framför oss.

- Vill ha en Canada Goose jacka men hur ska man täckas köpa en jacka för 700-800 €. Lika så en Iphone 6, hur mycket pengar är det egentligen meningen att man ska punga ut med?

- Är irriterad på hur dom manipulerar barn att äta socker. Socker finns i allt, och klart att en rolig apa på en sockerfylld yoghurt, ett trip med en glad jordgubbe på osv. lockar barn. 

- Vill prata med farmor & farfar om hur det var när de var barn.

- Konstaterar att kanel har blivit en av mina favoritkryddor

- Funderar på varför jag ligger och skriver ner det här... när jag egentligen borde klä på mig gymkläder, för jag ska snart vara i gymmet med två kompisar. 

Tankar kring amning och vårdyrket

Hade fått en kommentar som löd så här av Emma: 

Roligt att läsa om det du skrev om amning :) när vi var på BB fick vi ingen hjälp med det fast vi gång på gång krävde hjälp. Det enda de sa när de kollade hur det gick var: han är för liten och slö så han kan inte suga. Jaha okej men säg då hur jag som förstföderska och mamma kan hjälpa mitt barn? Det tog 2 dygn innan någon reagerade och frågade om han ens har fått någon mjölk/ersättningen. Det skär ännu i mitt hjärta att vi inte förstod bättre men hur ska man veta när man aldrig har varit med om en sån sak förut?

Jag svarade åt henne så här i inlägget På resande fot:

Vad tråkigt att höra att det blev så där. Nu när jag är på praktik där så vet att jag att det lätt blir att vårdarna inte kanske ser varje mamma som unik, inte jag heller fast jag försöker. Det blir lätt att man säger sådan allmänna saker till alla mammor som att han är för liten och slö och inte kan suga. Men konstigt att ingen frågade hur mycket han hade fått !? Så det är viktigt att själv säga och fråga hjälp, och det är ju enkelt.. not. Ja, jag kan tänka mig att man inte vet någonting och känner sig lite bortglömd, och inte vågar fråga eller ens vet vad man ska fråga. 

Som en parentes så är amningen en mycket viktig del i mammors liv för självkänslan och självförtroendet. Vi pratade om det i skolan och av egen erfarenhet så minns varje mamma, även äldre/åldringar på åldringshem hur förlossningen och den första amningen var, erfarenheten och minnen finns alltid med. Men det är viktigt att förlåta sig själv om det är något man ångrar att man inte gjorde osv. barnet överlevde ju och barnet kommer inte minnas hur mycket eller lite mjölk han fick den första tiden. 

Men du ska inte vara för hård mot dig själv. Bra att du kommenterade, du påminde mig om att jag måste se varje mamma som unik och verkligen visa intresse för amningen, för jag tycker ju det är skit intressant måste bara komma i håg att visa det också ! :)

En långt svar och jag vill ännu utveckla det, det blir lite från min egen sida. Jag märker att jag inom vårdyrket ofta känner lite skuld efter en arbetspass. Det känns som att jag skulle ha kunnat ge lite mera tid till den där åldringen, eller att jag kunde ha lyssnat lite mer aktivt på patientens önskan om matserveringen, eller att jag kunde ha skött såret lite mer noggrant, eller att jag kunde ha hjälpt lite mera till med amningen för hon som var förstföderska eller varför inte hon som var andra föderska osv. osv. Därför blir det lätt att man känner sig otillräcklig och önskar att patienterna kunde säga exakt vad de vill ha hjälp med, vad dom är nöjda med eller vad dom är missnöjda med. Jag vill verkligen vara en sådan vårdare som lyssnar, och jag är också en lyssnare, men är det tillräckligt? Vissa är mera praktiska och teoretiska, det är inte jag men jag vet att jag har en stark empatisk sida, som jag också vet att kan vara den bästa vården för vissa patienter. Men hur mycket jag än vill vara den bästa vårdaren så är blir det inte så ibland. Speciellt  åt finskspråkiga patienter så vet jag att jag inte ger den bästa vården, eftersom min bästa vårdaregenskap är att jag lyssnar och vill veta vad personen känner, jag vill komma lite djupare än bara att fixa ett sår. Men när jag inte är bra på finska så vill jag inte prata... och det lider patienten av, och det lämnar alltid en så dålig känsla i mig efteråt. Jag vill lära mig finska, det vill jag verkligen. 

Men det att jag vill att patienten ska säga exakt hur hon/han har det och be dom dittan eller dattan, så är inte rätt enligt mig. För jag vet med mig själv att om jag är på ett nytt ställe, ny situation, nya känslor och allt är nytt, så bli jag inåtvänd blyg och vågar inte fråga om det är något jag funderar på. Jag blir självkritisk och dumförklarar mig själv, hur kunde jag ens tänka att jag skulle fråga något sånt, jag vill inte ta upp vårdarens tid blabla.. Och i och med att jag då inte frågar det jag vill fråga, så kan ju vårdaren omöjligt veta mitt behov och jag känner mig orättvist behandlad och inte sedd. Jag vill bli den vårdaren som ser om det är något som gnager hos patienten, vårda enkelt och förmedla en sådan känsla åt patienten att allt är ok, det är bara att fråga av mig om det är något. Kanske jag kommer dit.. men jag vet att jag har en liten mur framför mig när det kommer till nya situationer och jag är lite blyg, men jag vill se alla som unika och vill inte att patienter ska känna sig bortglömda. 

Jag vet inte hur det är att amma, eller att vara gravid eller att ha fött. Men jag vet att det är en känslig punkt och det påverkar en kvinna på så många olika sätt, och det sätter spår och väcker känslor. Jag tror det påverkar kvinnans identitet otroligt mycket. Därför vill jag kunna hjälpa till det jag kan, jag kan ju inte fixa allt men jag kan bidra med något hoppeligen. Jag vill inte försvara den vården som Emma upplevde, det ska ju inte vara så. Vårdaren ska ju självklart följa med amningen, speciellt om det är en förstföderska och om babyn har varit liten och slö! Det blev nu en flummig text dethär, men jag kände att jag ville skriva av mig.

Att våga skaffa barn

Får checka av några skoluppgifter, jippie! Det börjar flyta på nu känner jag åtminstone har jag kontroll över skolsituationen. Men det här inlägget ska inte handla om skolan, det har jag ju redan skrivit en hel del om. Inte så konstigt när hela livet kretsar kring det just nu. 

Eller lite inslag av skolan kommer det förstås eftersom all undervisning handlar om graviditet, förlossning, barn och rådgivning. Jag tänkte skriva om hela den biten. Under undervisningen har jag väldigt ambivalenta känslor, den ena stunden är jag helt åååh jag vill ha en bebis, se när bebisen utvecklas och se hurudan bebis man kanske någon gång får, vill gosa med en och se om det är meningen med livet, se lite whats all the fuzz is about, osv. Andra stunden är jag helt, nej alltså varför skaffar folk barn? Hur vågar någon ge sig in på något sådant? Seriöst, hur vågar man ta det steget? Vi läser om allt som man ska tänka på innan man blir gravid, allt som kan hända när man är gravid, allt som kan hända under förlossningen och efter förlossningen. Sjukdomar, depression, akuta situationer, olyckor, dödsfall osv. Allt kan ju i princip hända och gå fel, det är ju ett under om man får ett friskt barn och själv får vara frisk känns det som. Sen när förlossningen är över, så väntar ju hela livet och man ska uppfostra och ta hand om barnet resten av livet i ur och i skur.  

Jag vill ju ha barn och hoppas att jag i framtiden kan få barn. Varför vill jag det egentligen? Jag tror att det är en av livets mening. Det låter vilt, en mening med livet.. Det är en känsla som är djupt rotad och känns som en helt självklar sak för mig på något sätt. Sedan får jag dåligt att vara när jag tänker på de som inte kan få barn. Jag tror att om man inte kan få barn så växer den känslan. Börjar nästan gråta när jag tänker på de som vill få barn men inte kan, vad hemskt. Jag tror det är en sorg som man inte kan bota och inte heller förstå. Det här ska jag forska mer om, kanske göra ett utvecklingsarbete kring. (Tur när jag alltid fokuserar på allt annat än skolans uppgifter, och vad konstigt att jag skulle vilja göra en forskning helt frivilligt)

Den här sången dök upp i min hjärna när jag skrev. En väldigt fin sång.

Hur som haver. Som jag tidigare sagt så vet man ju inte vad som väntar när man aldrig varit med om det. Jag lyfter på hatten åt alla mammor (och pappor), jag ser faktiskt upp till er. Jag ber för alla de som inte kan få barn. 

Någon annan som tänker så här djupt om denna sak? Eller overthinkar jag det här som med allt annat? Skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här saken, från alla olika synvinklar. Innebär barnafödande samma sak för icke troende som för en troende. Hur ser man på barnafödande i andra delar av jorden osv. Ja, jag har en hel del forskningar att göra. 

Filosofen själv

Har idag funderat på livets stora frågor. Något jag tänkt på här mellan varven är min plats på jorden här och nu. Tänk vad lite man gör för den här jorden. Förstå mig rätt.

Tänk vad mycket som har uppfunnits innan min tid. Tänk vad "lätt" det är för mig att leva nu år 2015. Tänk att på min tid så har jag alltid haft tillgång till vatten, bara att vrida på kran. Man har haft mikro, ugn, strykjärn, hårfön, plattång, kylskåp, tvättmaskin, ja allt möjligt. Sånt man bara tackar och tar emot, använder och tar för givet. 

Sen det här med samhälle. Tänk att det finns och har funnits en fungerande regering, vi har en egen flagga, ett eget land, en president, lokaltrafik som fungerar, tågbanor som har byggts och flygplan som lyfter titt som tätt. Någon har byggt ett höghus, byggt våran lägenhet och allt som ingår. Någon har byggt upp sjukvårdssystemet, sjukhus, mediciner och ambulans. 

Det känns som att man inte tillför något till den här jorden. Känns som allt redan är påfunnet, redan för länge länge sen. Man är bara här och "nyttjar". Tänk hur lätt man har det! Vill man ha mat så far man och handlar, i butiken hittar jag varor från hela världen. Drar mitt bankkort och vips så är det någon som hittat på bankkort, kortläsare, bank system osv.

Ja, jag kunde ju hålla på hur länge som helst. Tycker det är lite lustigt. Att allt bara fungerar. Att något redan har tänkt ut så mycket åt en. Framtiden kommer att bjuda på flera smarta lösningar, som jag bara nyttjar. Hur liten är jag inte i världen? 

Hälsningar från filosof- Mikaela