Roligt att läsa om det du skrev om amning :) när vi var på BB fick vi ingen hjälp med det fast vi gång på gång krävde hjälp. Det enda de sa när de kollade hur det gick var: han är för liten och slö så han kan inte suga. Jaha okej men säg då hur jag som förstföderska och mamma kan hjälpa mitt barn? Det tog 2 dygn innan någon reagerade och frågade om han ens har fått någon mjölk/ersättningen. Det skär ännu i mitt hjärta att vi inte förstod bättre men hur ska man veta när man aldrig har varit med om en sån sak förut?
Jag svarade åt henne så här i inlägget På resande fot:
Vad tråkigt att höra att det blev så där. Nu när jag är på praktik där så vet att jag att det lätt blir att vårdarna inte kanske ser varje mamma som unik, inte jag heller fast jag försöker. Det blir lätt att man säger sådan allmänna saker till alla mammor som att han är för liten och slö och inte kan suga. Men konstigt att ingen frågade hur mycket han hade fått !? Så det är viktigt att själv säga och fråga hjälp, och det är ju enkelt.. not. Ja, jag kan tänka mig att man inte vet någonting och känner sig lite bortglömd, och inte vågar fråga eller ens vet vad man ska fråga.
Som en parentes så är amningen en mycket viktig del i mammors liv för självkänslan och självförtroendet. Vi pratade om det i skolan och av egen erfarenhet så minns varje mamma, även äldre/åldringar på åldringshem hur förlossningen och den första amningen var, erfarenheten och minnen finns alltid med. Men det är viktigt att förlåta sig själv om det är något man ångrar att man inte gjorde osv. barnet överlevde ju och barnet kommer inte minnas hur mycket eller lite mjölk han fick den första tiden.
Men du ska inte vara för hård mot dig själv. Bra att du kommenterade, du påminde mig om att jag måste se varje mamma som unik och verkligen visa intresse för amningen, för jag tycker ju det är skit intressant måste bara komma i håg att visa det också ! :)
En långt svar och jag vill ännu utveckla det, det blir lite från min egen sida. Jag märker att jag inom vårdyrket ofta känner lite skuld efter en arbetspass. Det känns som att jag skulle ha kunnat ge lite mera tid till den där åldringen, eller att jag kunde ha lyssnat lite mer aktivt på patientens önskan om matserveringen, eller att jag kunde ha skött såret lite mer noggrant, eller att jag kunde ha hjälpt lite mera till med amningen för hon som var förstföderska eller varför inte hon som var andra föderska osv. osv. Därför blir det lätt att man känner sig otillräcklig och önskar att patienterna kunde säga exakt vad de vill ha hjälp med, vad dom är nöjda med eller vad dom är missnöjda med. Jag vill verkligen vara en sådan vårdare som lyssnar, och jag är också en lyssnare, men är det tillräckligt? Vissa är mera praktiska och teoretiska, det är inte jag men jag vet att jag har en stark empatisk sida, som jag också vet att kan vara den bästa vården för vissa patienter. Men hur mycket jag än vill vara den bästa vårdaren så är blir det inte så ibland. Speciellt åt finskspråkiga patienter så vet jag att jag inte ger den bästa vården, eftersom min bästa vårdaregenskap är att jag lyssnar och vill veta vad personen känner, jag vill komma lite djupare än bara att fixa ett sår. Men när jag inte är bra på finska så vill jag inte prata... och det lider patienten av, och det lämnar alltid en så dålig känsla i mig efteråt. Jag vill lära mig finska, det vill jag verkligen.
Men det att jag vill att patienten ska säga exakt hur hon/han har det och be dom dittan eller dattan, så är inte rätt enligt mig. För jag vet med mig själv att om jag är på ett nytt ställe, ny situation, nya känslor och allt är nytt, så bli jag inåtvänd blyg och vågar inte fråga om det är något jag funderar på. Jag blir självkritisk och dumförklarar mig själv, hur kunde jag ens tänka att jag skulle fråga något sånt, jag vill inte ta upp vårdarens tid blabla.. Och i och med att jag då inte frågar det jag vill fråga, så kan ju vårdaren omöjligt veta mitt behov och jag känner mig orättvist behandlad och inte sedd. Jag vill bli den vårdaren som ser om det är något som gnager hos patienten, vårda enkelt och förmedla en sådan känsla åt patienten att allt är ok, det är bara att fråga av mig om det är något. Kanske jag kommer dit.. men jag vet att jag har en liten mur framför mig när det kommer till nya situationer och jag är lite blyg, men jag vill se alla som unika och vill inte att patienter ska känna sig bortglömda.
Jag vet inte hur det är att amma, eller att vara gravid eller att ha fött. Men jag vet att det är en känslig punkt och det påverkar en kvinna på så många olika sätt, och det sätter spår och väcker känslor. Jag tror det påverkar kvinnans identitet otroligt mycket. Därför vill jag kunna hjälpa till det jag kan, jag kan ju inte fixa allt men jag kan bidra med något hoppeligen. Jag vill inte försvara den vården som Emma upplevde, det ska ju inte vara så. Vårdaren ska ju självklart följa med amningen, speciellt om det är en förstföderska och om babyn har varit liten och slö! Det blev nu en flummig text dethär, men jag kände att jag ville skriva av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar