Tack och förlåt

Och nu är jag tillbaka i Jeppis för den sista praktikveckan, jag har 2 dagar kvar av praktik. Två dagar kvar av praktik%€*!#"#!!!! Ni vet inte vad det betyder för mig att ha hela praktikeran över, vilken mardröm det har varit, ångest blandat med nervositet, prestationsångest, spänning, glädje, irritation, nedvärderingar osv osv i fyra år och nu är det äntligen färdigt!! :) :) :) :) :) Tänk att jag faktiskt fått alla praktiker godkända hittills, konstigt att jag lyckats dölja all missnöje och irritation, gömt mig bakom någon konstig främmande mask som inte alls är mitt sanna jag, klarat praktiker även fast man sagt ca 500 ord på flera veckor och känt sig obekväm i 99/100 situationer. Till alla er som känner samma, om det nu finns nån, tricket är att vara glad, le åt alla även fast du int har en aning om vad de pratar om, komma i tid, och satsa på praktikuppgifterna. Har Wohoo, jag har min sista dag på onsdag.. jag fick fixat ledigt fredagen. Så på torsdag åker jag ner tillbaka, lyckades tydligen pricka in det så bra så att jag slipper med bil med Tove och gänget! 

YES, I DID IT!

Nu ska jag låna mammas cykel och cykla i väg och hälsa på en alldeles sprillans ny och underbar bebis!

Jakobstaden

Borde ju plita ner några rader om vistelsen här i Jeppis. Vi bor hos svärföräldrarna och jag har typ 5 minuter till praktiken, lyx! Int nå spårvagn eller buss att passa, int heller behöver jag trängas bland tusen andra. Praktiken går bra, sista praktiken, sista!!! Handledarna är bra, alla på praktikplatsen är schysta och jag kände genast den där österbottniska värmen på måndag morgon. 

Jag har hunnit träffa familjen och kompisar, ätit Mr Bank pizza och Korv Görans kebab, sånt man behöver göra när man är här. Förra måndagen testade jag Crossfit Jeppis, jag var på ett HIIT pass med två kompisar och det var jätte roligt. Vill nog definitivt pröva på crossfit när vi sen flyttar hitåt. I kväll var jag till studio Z på ett bodyburn pass och det var SÅ roligt! Precis min träningsform kändes det som, man fick upp pulsen och flåset, samtidigt som musklerna brände. Det påminde lite om crossfit. Jag får definitivt passa på att träna på studio Z nu när jag är här i Jakobstad, för jag gillar det stället!

Vi har hunnit se på hus och tomter, har dock inte hittat något och int heller bestämt oss för var vi vill bo. Nu just lutar det mot Edsevö, Kisor eller Larsmo.. Men husköp tar vi när det kommer.

Hörni, jag ska ännu påminna er om att se Arman pohjantähden alla! Så intressant program! Dessutom så har ju en ny säsong av Biggest loser börjat på TV4! Nu ska jag koppla av lite, se nåt tv-program och vila upp mig inför i morgon.. för det blev en ynka 4-5 timmars natt i natt. 

Källa: http://dobf6s79zpv0t.cloudfront.net/4fd721c79557dc0007002bf3/fb1024_biggestloser2016.png 

En ny praktik

Ny praktik med nya möjligheter, praktik 10/11. Denna gång är det skolhälsovård, jag är på en lågstadie och en högstadieskola. Jag måste dock erkänna att högstadieelever är en svår "patientgrupp". Hur ska man vara med en tonåring, vad ska man säga, what? Jag vet inte vad det är, men jag har väldigt svårt att greppa denna grupp. 

Hur som helst, första dagen gick bra. Svensk plats och svenska handledare, man tackar! Idag har jag lämnat in utvecklingsarbetet både till skolan och till Väestöliitto, godkänt från båda hållen.. yay! Det börjar kännas som att målet närmar sig, uppgifterna minskar och minskar.. snart är det Maj och skolan är färdig.

Ännu om högstadiet.. det känns helt konstigt att vara tillbaka på den platsen. Det är ju 10 år sedan jag själv gick i högstadie men jag minns det ändå så bra, hela den perioden var en berg och dalbana, med kärlek och svek, man hade hela världen på sina axlar men samtidigt var man bara en fjärt. Äh, jag vet inte hur jag ska beskriva tiden, ni vet säkert. Det var i alla fall en speciell tid mitt liv. 

En dag kvar av praktiken

En dag kvar av praktiken! Det som har varit det lilla extra på den här praktiken är att min klasskompis Frida är på samma plats. Så otroligt skönt att kunna dela känslorna med någon i samma sits. Frida förstår dessutom dialekt, så man kan verkligen häva ur se va man exakt tycker! Vi planerade att ta med skumppa tills i morgon och fira i bussen på väg hem.. får se hur det blir med det. 

Nu ska jag fara och handla och sen börja doppa bounty bollarna i choklad, nu just är de på nedkylning i kylskåpet. Receptet kommer sen.

Glad studerande med livsgnistan i behåll!

Blir smått galen under varje praktik

Tänkte inte ta upp den här grejen en gång till, jag skriver om det efter varje praktik.. men kan inte hålla tillbaka. Jag försöker inte att tycka synd om mig själv, eller fiska sympati eller något sånt. Jag tycker mest det är ironiskt, fånigt och på samma gång skratt/gråt retande! På den här praktiken har jag haft inte bara en sak emot mig. 

För det första är jag svenskspråkig, finlandssvensk, svenskspråkig och kommer alltså från FINLAND inte från Sverige. Praktikens attityd mot finlandssvenska är inte riktigt på sin plats. Dom ifrågasätter till och med Arcada, finns det faktiskt en svenskspråkig skola!?

För det andra är jag från Jakobstadstrakten, "ettekö te tarvitte suomea siellä"? "Kyllä, se on vain niin että Suomi on kaksikielinen maa, tarvitset suomea" NO SHIT, tack för att du berätta! Har inte kämpat med finskan hela mitt liv, läst finska i skolan, tittat på finsk TV osv. osv. Nå om Finland är ett kaksikielinen maa, så varför har du sån crappy attityd mot finlandssvenska, varför försöker du inte ens lära dig svenska och varför försöker du inte hjälpa mig med min finska. Nej, jag behöver inte alltid finska i Jakobstadsstrakten. Men jag är villig att lära mig finska, det är därför jag flyttade till Helsingfors, är på finskspråkig praktik FÖR ATT LÄRA MIG. Deras filosofi där är att om man inte kan korrekt finska, så kan man lika bra låta bli att prata. Ens finska kunskaper blir till ett enda stort fiasko, något man skrattar åt. "Tää on mun opiskelija Mikaela, hänen äidinkieli on ruotsia, kun varmat huomaat - Jå huomasin, kaikki ei mennyt oikein" VTF? Jag blir så störd, sorry att man försöka. Bara för att man inte säger varje ord korrekt, så ska det påpekas varje gång! Det som stör mig mest är att de tror att man med flit inte har velat lära sig finska, och det stör mig! 

En kommentar idag när jag berättade att jag är gift med Frank som också är från Jakobstad och som också är svenskspråkig. "Oj, du är gift! Är det grannpojken som du har varit tillsammans med sedan lågstadie? Det brukar ju vara så för folk därifrån" Öööh.. sen sa hon det med väldigt nedlåtande ton, som att det sku vara något fel med att ta en man från samma trakt. 

Den tredje saken är jag är laestadian och troende. Tror ni inte att dom pratat skit om laestadianer också, just där vid matbordet var jag också satt och tog emot allt. Joo ne laestadiolaiset ovat niin kummalisia, hyi. Deras attityd mot troende är helt otroligt, har aldrig upplevt en sådan fientlighet mot troende på andra ställen. Handledaren till och med viskade åt mig och himlade med ögonen "Nästa patient, är troende, hon är väldigt speciell men dom brukar ju vara det". De hånar och håller troende lite konstiga, och måste poängterade det konstant. 

Kan ju mycket väl hända att jag överanalayserar saker och ting, men ni får säga vad ni vill, men några saker har jag ju emot mig, haha. Jag brukar dagdrömma mig bort till ett arbete i kärnan av Jakobstadsstrakten, där jag kunde få prata dialekt dagarna i ända och få visa mitt riktiga jag. Ni som har ett sådant arbete, underskatta det inte! 

Det som jag tar med mig efter varje praktik är hur jag som vårdare INTE ska vara. Den här gången tar jag med mig, att det är väldigt onödigt att sitta och döma folk. Prata om folk bakom deras rygg och säga nedvärderande kommentarer, hör inte till min vårdarroll. 

Status

Nämen nu ska jag skriva ett blogginlägg... den meningen har jag tänkt nu i flera dagar. Men frågan är bara den, vad ska jag skriva om. Har ingen riktigt blogglust. Det känns tråkigt att bara skriva om hur det går på praktik..

Hur som helst så går det helt ok på praktiken, det är inte min grej och ser mig inte själv sitta där om några månader. Nej, min plats är fortfarande på rådgivningen, att få arbeta med graviditeter och barns utveckling är min grej. Den yrkesrollen har stärkts under öppenvårdspraktiken. Här blir det för mycket sjukinriktat, jag arbetar hellre hälsofrämjande och med friska människor. (säger sjukskötaren Mikaela) 
Med finskan går det sådär, förstår inte hur det ska vara så himla svårt att kunna prata detta #&%! språk!!! Men jag gissar jag gör små framsteg varje dag, i det stora hela trodde jag ju aldrig innan studierna att jag någonsin skulle vara på en finsk praktikplats.. här är jag nu med några i bagaget och jag har ju överlevt alla. Yey för mig! 

Jag ska strax i väg på ett spinningpass. Det jag inte har berätta åt er, dels för att ni knappast bryr er det minsta och dels för att jag har velat hålla det lite hemligt. Jag har varit på superdiet i 6 veckor nu, min sista dag är på fredag! Det har gått över förväntningarna och det har gått otroligt bra. Men den svåra biten tycker jag blir nu efteråt.. att kunna hålla sig från alla frestelser och inte falla tillbaka i gamla mönster. Därför har jag beställt denna bok, och köpt flera fancy mjöl från butiken, bl.a. 300g MANDELMJÖL FÖR 13 € konstaterade jag på kvittot när jag var hemma.. ups. 

Nej, men nu måste jag springa i väg till spinningen!

Öppenvårdspraktik

Ny praktik på gång, denna gång är det öppenvård som gäller. Har varit två dagar hittills och har 18 dagar kvar. Som ni ser så räknar jag dagar.. de här två dagarna har varit ganska långtråkiga, mycket dator sittande, mycket fake smile och mycket "låtsas förstå all finska som pratas". Det känns i alla fall inte som att öppenvård är min grej, men jag är glad över det, då styrks min tanke om att rådgivning är den rätta platsen för mig. Men som sagt, två dagar har passerat det kan ju bli bra ännu. Nu borde jag få ihop några vettiga målsättningar också.. har inga målsättningar för denna praktik så det lär bli svårt..

Det som jag konstaterade riktigt just när jag läste igenom min text där ovan, är att jag inte gillar när det blir för sjukinriktat och för kliniskt. Jag vill arbeta med friska människor eller inte så sjuka människor, komma människor närmare och kunna hjälpa på ett djupare plan. Det låter i mina öron riktigt sjukt det jag skriver, men jag arbetar hellre med friska människor än med sjuka. Men å andra sidan, det finns ju de som arbetar hellre med sjuka människor än med friska också. Jag är ju utbildad sjukskötare men har aldrig landat i den rollen som jag märker vissa har gjort, som brinner för sårvård och som brinner för när de får ge hjärt- och lung räddning, det går, det är jätte roligt att hjälpa människor och träffa olika människor, men jag sitter hellre och pratar om deras historia, deras barn, deras upplevelser än ger klinisk vård, sätta in en kateter, ge medicin eller göra sårvård eller liknande. Känner verkligen att jag har landat i hälsovårdarrollen och skulle älska att få arbeta på en mödra-barn rådgivning i framtiden. 

Källa: http://www.nursebuff.com/wp-content/uploads/2013/04/fun-nurse-quotes.jpg 

Graviditetens möjligheter

Min handledare var inte på plats idag, lite bitter blev jag när jag stod ute nästan 30 minuter i kylan, i väntan på att dörrarna skulle öppnas. Men vad kan jag göra, det är bara att göra det bästa av situationen. Har pratat, på riktigt pratat om allt möjligt i dag, på finska. Jag säger ju vanligtvis några enstaka ord på finska, men idag har jag babblat på hur som helst. Jag e ganska stolt över att jag vågade prata, jag har aldrig vågat ta steget så här långt tidigare. Jag kom över den där höga tröskeln, jag hörde ju att det språk jag talade inte liknade korrekt finska, men jag brydde mig inte. Det var ett stort kliv fram, hoppas det håller i sig. 

Ni minns inlägget jag skrev om hur hysteriskt det är att man vågar skaffa barn, och vad grejen liksom är varför man vill skaffa barn. Nej, jag är inte gravid. Nu under denna praktik har ju barnen uppenbarat sig och varje barn berör mig. Barn är ju livets frukt och ger så mycket glädje i denna mörka värld. Barn ger så mycket, det ger hopp, de är framtiden, ger kärlek och tar emot kärlek, skrattar, gråter, gör hyss ja det är fulla av liv. Det här blev väldigt filosofiskt igen, men barn är ju bara för härliga. Fortfarande känns det ju väldigt skrämmande när jag tänker att vi kanske nångång skulle bli föräldrar. Men det känns lite mindre skrämmande nu när jag fått umgås med så många barn. 

Jag lånade en bok från praktiken och det var väldigt intressant att läsa detta: "Anledningar till viljan att skaffa barn"

•  Man vill göra parförhållandet till en familj
•  En känsla av att livet är monotont och innehållslöst 
•  Många av motiven har sitt ursprung i den egna modern - att    identifiera sig med henne, att återvända till henne, att separera  från henne eller att lyckas där hon har brustit.
•  Att skapa en länk till föräldrar och förfäder och att föra släktet vidare
• Mycket handlar om egna behov, som att förverkliga sig genom barnet och att skapa en perfekt baby och bli en perfekt mor.
•  Önskan om att få någon som kan älska en förbehållslöst.
•  Behov av att barnet ska göra kvinnan till någon och ge henne en identitet genom moderskapet
• Det vanligaste är att man utifrån grundläggande behov önskar sig någon att ta hand om och någon att ha en nära relation till.

Det här är mitt yrke

Kan ni tänka er att jag inte vill att denna praktik ska ta slut? JAG vill inte att en praktik ska slut!?! Jag klickar med min handledare som om jag skulle ha känt henne hur länge som helst, jag vågar ta initiativ, vågar fråga, vill lära mig saker, övrig personal är trevlig, stämningen är trevlig det enda lilla negativa är att majoriteten pratar finska. Men det är så liten del i detta sammanhang, så det gör ingenting. 

Jag njuter av att vara där på dagarna. Det är så roligt att känna på gravidmagar, försöka lokalisera i vilken ställning fostret är, höra på hjärtljud osv. Så roligt att träffa barn, alltså det är så roligt att se hur alla är olika och unika. Träffa barn i alla åldrar från nyfödda till 6 åringar. Se på när de leker med att bygga klossar, rita modeller, stå på ett ben, hoppa jämfota, protestera mot att mäta längd eller vikt, och framför allt ivern att få välja klistermärke i slutet av besöket, för att dom varit så duktiga. 

Lyckos mig, det här yrket känns så rätt! Jag har alltid velat ha ett yrke och jobb där man känner att man vill vara, och nu har jag hittat det. Jag hoppas att det finns jobb åt mig i Österbotten, för jag brinner ju verkligen för det här. Det är så roligt! 

Okej, bara roligt är det ju inte. Ibland är det ju svåra saker man måste göra, blanda in barnskyddet, våld i hemmet, alkohol och drogmissbruk, upptäcka nån avvikelse hos barn som måste utredas och allt sånt. Men man hjälper och gör sin insats, allt för att just den familjen inte ska känna sig bortglömd. 

Sängen min bästa vän

Andra dagen är förbi. Fick känna på gravidmagar och sånt. Jag måste säga att detta yrke verkar vara precis så som jag tänkte det, mitt studieval känns helt rätt. Det är helt otroligt roligt. 

Kvällen har bestått av en hel del slappande. Kom hem ganska sent och var iskall och genomfrusen. Det är så bitande kallt ute, så man går även och fryser inomhus för kroppen är nerkyld. Har bland annat legat under täcket halva kvällen och sett Paradise hotel. Alltså sängen, jag älskar dig. Nu är det bara ett problem, kaffet är slut - vem offrar sig för att gå till butiken?

I morgon är det sista praktikdagen för denna vecka, för på torsdag flyger hesa gänget till Ruka! 

And I'm feeling good

Uhlala, första praktikdagen avklarad och vet ni vad? Det känns helt bra. Jag hann i tid, alla i personalen presenterade sig och välkomnade mig. Jag kände mig sedd och välkommen, allt annat än förra praktiken lyckades med. Min handledare var sjukledig och ska vara borta hela veckan, surprise surprise, lyckas alltid få den som är sjukledig. Första dagen varade hela 1 1/2 timme, dagens handledare hade ett sunt förnuft och tyckte att jag inte behöver sitta där i onödan, när personalen skulle ha personalmöte. Tack. Allt gick verkligen bra idag, mycket bättre än vad jag vågat hoppas på. Har ju dock blivit en pessimist gällande praktiker, så allt för mycket vågar jag ju ändå inte hoppas på. I morgon är en ny dag, hoppas den blir lika bra som idag.

Har idag fått gjort skoluppgifter, skickat några mail, tvättat kläder och varit till gymmet. Allt sånt man hinner med när man inte har fullt upp med skolan/praktik 24/7. Det är så skönt. Mina armar krampar när jag skriver inlägget, för jag tränade skiter ut axlarna, ryggen och armarna idag. Härligt! Nu säger jag godkväll och fortsätter titta på friends med min febriga man. 

Så var det dags för ännu en praktik

Har ingen riktig blogglust nu just och har inga idéer om vad jag ska skriva om. Allt handlar bara om skola och framför allt praktik, och det är väl kanske inte så roligt att läsa om varje gång. 

Helgen e förbi med all sin glans och mindre glans. I morgon är det dags entra en ny praktik, nytt ställe, nytt område, ny handledare, nya arbetsturer och nytt nytt nytt och lite mer nya situationer. Jag är så nervös och har ångest över hur det ska gå i morgon. Jag är främst nervös för att jag ska komma försent. Jag ska först ta bussen, sen metron och sen en annan buss, så jag HOPPAS alla håller sin tidtabell, för annars skiter sig allt. Håll tummarna nu att allt går vägen! 

Kommer inte få sömn på länge, men jag ska försöka blunda och varva ner för att orka upp i morgon. Godnatt, hoppas ni får en bra vecka.

Tankar kring amning och vårdyrket

Hade fått en kommentar som löd så här av Emma: 

Roligt att läsa om det du skrev om amning :) när vi var på BB fick vi ingen hjälp med det fast vi gång på gång krävde hjälp. Det enda de sa när de kollade hur det gick var: han är för liten och slö så han kan inte suga. Jaha okej men säg då hur jag som förstföderska och mamma kan hjälpa mitt barn? Det tog 2 dygn innan någon reagerade och frågade om han ens har fått någon mjölk/ersättningen. Det skär ännu i mitt hjärta att vi inte förstod bättre men hur ska man veta när man aldrig har varit med om en sån sak förut?

Jag svarade åt henne så här i inlägget På resande fot:

Vad tråkigt att höra att det blev så där. Nu när jag är på praktik där så vet att jag att det lätt blir att vårdarna inte kanske ser varje mamma som unik, inte jag heller fast jag försöker. Det blir lätt att man säger sådan allmänna saker till alla mammor som att han är för liten och slö och inte kan suga. Men konstigt att ingen frågade hur mycket han hade fått !? Så det är viktigt att själv säga och fråga hjälp, och det är ju enkelt.. not. Ja, jag kan tänka mig att man inte vet någonting och känner sig lite bortglömd, och inte vågar fråga eller ens vet vad man ska fråga. 

Som en parentes så är amningen en mycket viktig del i mammors liv för självkänslan och självförtroendet. Vi pratade om det i skolan och av egen erfarenhet så minns varje mamma, även äldre/åldringar på åldringshem hur förlossningen och den första amningen var, erfarenheten och minnen finns alltid med. Men det är viktigt att förlåta sig själv om det är något man ångrar att man inte gjorde osv. barnet överlevde ju och barnet kommer inte minnas hur mycket eller lite mjölk han fick den första tiden. 

Men du ska inte vara för hård mot dig själv. Bra att du kommenterade, du påminde mig om att jag måste se varje mamma som unik och verkligen visa intresse för amningen, för jag tycker ju det är skit intressant måste bara komma i håg att visa det också ! :)

En långt svar och jag vill ännu utveckla det, det blir lite från min egen sida. Jag märker att jag inom vårdyrket ofta känner lite skuld efter en arbetspass. Det känns som att jag skulle ha kunnat ge lite mera tid till den där åldringen, eller att jag kunde ha lyssnat lite mer aktivt på patientens önskan om matserveringen, eller att jag kunde ha skött såret lite mer noggrant, eller att jag kunde ha hjälpt lite mera till med amningen för hon som var förstföderska eller varför inte hon som var andra föderska osv. osv. Därför blir det lätt att man känner sig otillräcklig och önskar att patienterna kunde säga exakt vad de vill ha hjälp med, vad dom är nöjda med eller vad dom är missnöjda med. Jag vill verkligen vara en sådan vårdare som lyssnar, och jag är också en lyssnare, men är det tillräckligt? Vissa är mera praktiska och teoretiska, det är inte jag men jag vet att jag har en stark empatisk sida, som jag också vet att kan vara den bästa vården för vissa patienter. Men hur mycket jag än vill vara den bästa vårdaren så är blir det inte så ibland. Speciellt  åt finskspråkiga patienter så vet jag att jag inte ger den bästa vården, eftersom min bästa vårdaregenskap är att jag lyssnar och vill veta vad personen känner, jag vill komma lite djupare än bara att fixa ett sår. Men när jag inte är bra på finska så vill jag inte prata... och det lider patienten av, och det lämnar alltid en så dålig känsla i mig efteråt. Jag vill lära mig finska, det vill jag verkligen. 

Men det att jag vill att patienten ska säga exakt hur hon/han har det och be dom dittan eller dattan, så är inte rätt enligt mig. För jag vet med mig själv att om jag är på ett nytt ställe, ny situation, nya känslor och allt är nytt, så bli jag inåtvänd blyg och vågar inte fråga om det är något jag funderar på. Jag blir självkritisk och dumförklarar mig själv, hur kunde jag ens tänka att jag skulle fråga något sånt, jag vill inte ta upp vårdarens tid blabla.. Och i och med att jag då inte frågar det jag vill fråga, så kan ju vårdaren omöjligt veta mitt behov och jag känner mig orättvist behandlad och inte sedd. Jag vill bli den vårdaren som ser om det är något som gnager hos patienten, vårda enkelt och förmedla en sådan känsla åt patienten att allt är ok, det är bara att fråga av mig om det är något. Kanske jag kommer dit.. men jag vet att jag har en liten mur framför mig när det kommer till nya situationer och jag är lite blyg, men jag vill se alla som unika och vill inte att patienter ska känna sig bortglömda. 

Jag vet inte hur det är att amma, eller att vara gravid eller att ha fött. Men jag vet att det är en känslig punkt och det påverkar en kvinna på så många olika sätt, och det sätter spår och väcker känslor. Jag tror det påverkar kvinnans identitet otroligt mycket. Därför vill jag kunna hjälpa till det jag kan, jag kan ju inte fixa allt men jag kan bidra med något hoppeligen. Jag vill inte försvara den vården som Emma upplevde, det ska ju inte vara så. Vårdaren ska ju självklart följa med amningen, speciellt om det är en förstföderska och om babyn har varit liten och slö! Det blev nu en flummig text dethär, men jag kände att jag ville skriva av mig.

Höst mörkret

Vet inte vem det beror på mig eller praktikplatsen, men vi kommer inte överens. Jag bara längtar till fredag när jag får återse mitt helsingfors. Det är länge sedan jag varit så här irriterad, men jag gissar det beror på praktiken, hösten, stressen och mörkret. 

I kväll ska jag träffa två kompisar, long time no see. Har varit i "jobb" under dagen och efter jobbet till Mekonomen i jeppis. Motorlampan lyste och efter allt kråtas vår bil haft, så tänkte Frank åt mig att det är kanske bäst att visa upp bilen, innan jag ska köra 500 km på fredag. Någon annan än jag som älskar Mekonomen? Jag skulle kunna jobba där tror jag.. om det inte hängde upp sig på min kunskap om bilar. 

Ursäkta att jag finns

Har kommit till fram till varför jag hatar praktiker. Därför att jag inte blir sedd och får inte visa mitt riktiga jag. Ingen bryr sig om en där, känns det som. Man får inte ens en ögonkontakt med någon, ingen ser en i ögonen på hela dagen, förutom handledaren..kanske.. om man har en bra. Man står i vägen för alla, hela tiden var man än är. Som i dag, i stället för att personen kunde ha sagt "Ursäkta/anteeks" kan du flytta på dig" så får man en knuff som knuffar mig rätt i hjärtat. Jag är överkänslig helt enkelt. Jag tål inte den känslan av att vara värdelös och osynlig. Även minsta lilla tecken på att jag inte är omtyckt får mig att vilja sätta mig på golvet, kasta in handduken, börja gråta eller bli fly förbannad och storma i väg. Det räcker med att en person inte ser en i ögonen, eller knuffar en i sidan så känns det hopplöst i mitt hjärta hela dagen. Jag är väl överkänslig, sårbar och tar allt för personligt, även fast folk säger "ta det inte personligt", nehe.. hur gör man det när den enda känslan man har är att man vill kasta sig ut genom fönstret. Jag kan tycka det är så skit stil att inte kunna hälsa på en ny praktikant, presentera sig eller komma och skaka hand, eller ens SE personen i ögonen. Jag gör säkert fel också, kanske kunde jag fara fram till personen som knuffar mig i sidan, vägrar se mig i ögonen och presentera mig.. för det är ju så man fungerar.. not. Jag har tidigare praktiker haft så problem med självkänslan och hela den grejen och trott att det är mig det är fel på, inte heller bara på praktiker utan även utanför, men jag kan garantera nu att det är inte bara mig det är fel på. Jag tycker att man få gnälla lite ibland och lägga skulden på någon annan för en minut, för jag orkar inte bär all skit. Jag orkar inte gå omkring med en känsla av att hela tiden behöva ursäkta mig för att jag finns. Punkt. Slut för i dag. Tack för idag.  

Inlägget skulle inte alls bli så där dramatiskt, jag skulle egentligen skriva om glädjen att Frank kommer till ÖB i dag osv. Men jag bearbetade den här veckans känslor i stället. 

(Dessutom har jag insjuknat i babysjukan. He e uuslit nu.)

Första dagen på barnsängspraktik

Första dagen avklarad, 9 kvar to go. Första dagen på praktik gick som det brukar vill jag påstå. Finns ingen annanstans var man känner sig så onödig och osynlig som då man är studerande och är på en praktik. Det känns ändå bra när jag känner till stället, har mera kött på benen och har lite mera skinn på näsan. 

Nu ska jag se ett avsnitt Paradise Hotel för jag lär inte få sömn efter första dagen som dessutom var kvällstur. Kan ju inte koppla av, jag ligger fortfarande och funderar på dagen och på vissa patienter och deras barn. Undrar när jag lär mig att lämna jobbet på jobbet. Men, godnatt. Ja mårar åpå.

http://viaplay.se/serier/paradise-hotel-sverige

Praktikplatsen i Kokkola är min

Jamen jag fick praktikplats i Kokkola! Roligt och skönt att ha fått fixat en plats. Avdelningssköterskan var dock förbryllad över varför jag söker praktikplats så sent, och bekymrad över min finska kunskap. Jag svarade ärligt och på FINSKA tillbaka åt henne, tog hjälp av en klasskompis som är finskspråkig, hehe. Men nu är det fixat, nästa helg åker jag upp, men hur? Jag måste försöka ordna bilsituationen på bästa sätt, jag behöver ju en bil, om jag ska ta mig till Kokkola varje dag.. det återstår att se, jag har ju en veckas betänketid. 

Nu ska jag äta middag och sen fara tillbaka till skolan och sitta där till 18:00. Vilket tur att vi ändå bara har haft skola från 9-15 hittills idag...

Kokkola praktik, igen?

Skönt att krypa under täcket och pusta ut för dagen. Den här dagen har bestått av skola + tentläsning i princip. Har hunnit handla mat och rört i hop en burk äppelmos på sejno. 

Det som jag också gjort idag är att jag har sökt praktikplats till Kokkola BB... igen.. Jag har inte ännu fått en praktikplats här i Hesa, och barnsängspraktiken börjar om två veckor! Så dök Kokkola upp i huvudet, som en sista utväg. Nu hoppas jag verkligen att jag får den, det handlar om två veckor och det far ju mest på svenska där. Det ända som är lite tveksamt är att jag skulle fara till samma ställe en gång till. Det var en trevlig plats, men jag var ju så "praktik-mikaela" så det är lite pinsamt om jag far en gång till. 

Praktik-Mikaela = myscho, säger kanske 10 meningar på 1 vecka, vet inte hur man uppför sig, har huvudvärk av all koncentration av hur man ska stå, var man ska stå, hur man slappnar av i ansiktet och hur mycket eller lite man ska prata. En ångestladdad och smått panikartad Mikaela.

Men håll tummarna att jag får platsen, jag behöver en praktikplats! 

Godnatt!

Babysjuk?

Svaret är nej, men med en viss nyfikenhet på vad familjelivet innebär. Första veckan på praktiken, blev som ett uppväckande om vad verkligheten är när man har barn, trodde jag. Jag är så beundrad över alla mammor! Alltså det är så stort att få barn, man genomgår så mycket och man kommer att genomgå mycket. Stor eloge åt alla mammor. Att klara av en förlossning och att ta hand om ett barn, är något som efter första veckan kändes totalt omöjligt för mig! Det kom bara nej nej nej i min hjärna, aldrig att jag och mitt självförtroende skulle klara av något sådant, jag är för svag och osäker. Blev nästan lite rädd. Nu efter andra veckan så har man ju sett mera och blivit mer van, nu känns det inte riktigt lika omöjligt men ändå nog lite. Men sen när man ser från en annan synvinkel, ser när hela familjen är samlad men en liten nyfödd bebis med sin rörda pappa och en fruktansvärt duktigt mamma som klarat en förlossning.. så vill man ju falla i gråt själv det är något av det finaste jag sett. Att få hålla i en varm och söt bebis och göra allt för att han eller hon ska ha det bra, känns så fint.. ända tills man måsta ge han eller hon tillbaka till mamman, man bara önskar att man kunde få hålla i en liten liten stund till. Ja, det är något märkligt med hela barngrejen, det ser så omöjligt ut och så påfrestande ut! Men ändå vill ju folk ha barn, så det måste ju finnas en helt annan sida som jag inte vet av ännu, hur det känns att ha fött ett eget barn, sköta om det egna barnet och hela den biten. Otroligt märkligt. Man vet ju aldrig vad man ger sig in i, så svårt att veta om man är redo.. men just nu känns det nog ganska långt borta för mig. 

Hittills har jag sett två förlossningar och ett kejsarsnitt, riktigt intressant måste jag säga. Kejsarsnittet blev på en dag som inte var den bästa för mig, efter arbetspasset grät jag hela vägen hem. Det var en dag fylld med känslor och en enorm saknad av Frank.  Nu är det en ny vecka på kommande med nya möjligheter! 

FÖRLOSSNING

Inte en enda fråga har jag fått på frågestunden, kanske skriver jag så utförande om mitt liv så att det finns inget att fråga... Just nu sitter jag i soffan i Bosund, har just kommit hem från ett nattskift. Varför är jag inte och sova nudå? Nej, för att vi har examensarbetsgruppträff klockan 9:00. Nattskiftet var super! Jag fick se en förlossning!! Wow, säger jag bara.. så otroligt! Sen fick jag sitta med en gosebebis i famnen i 3 timmar.. bebisen titta mig i ögonen flera gånger, innan den somnade sött i min famn. Så mysig! Jag har inte ens varit det minsta trött i natt, kunde ha suttit med bebisen hur länge som helst. Har jag blivit baby sjuk under denna praktik, undrar ni kanske. Det ska jag skriva om i ett annat inlägg. Ha en bra dag alla, godnatt/godmorgon från mig.