Ni minns inlägget jag skrev om hur hysteriskt det är att man vågar skaffa barn, och vad grejen liksom är varför man vill skaffa barn. Nej, jag är inte gravid. Nu under denna praktik har ju barnen uppenbarat sig och varje barn berör mig. Barn är ju livets frukt och ger så mycket glädje i denna mörka värld. Barn ger så mycket, det ger hopp, de är framtiden, ger kärlek och tar emot kärlek, skrattar, gråter, gör hyss ja det är fulla av liv. Det här blev väldigt filosofiskt igen, men barn är ju bara för härliga. Fortfarande känns det ju väldigt skrämmande när jag tänker att vi kanske nångång skulle bli föräldrar. Men det känns lite mindre skrämmande nu när jag fått umgås med så många barn.
Jag lånade en bok från praktiken och det var väldigt intressant att läsa detta: "Anledningar till viljan att skaffa barn"
- Man vill göra parförhållandet till en familj
- En känsla av att livet är monotont och innehållslöst
- Många av motiven har sitt ursprung i den egna modern - att identifiera sig med henne, att återvända till henne, att separera från henne eller att lyckas där hon har brustit.
- Att skapa en länk till föräldrar och förfäder och att föra släktet vidare
- Mycket handlar om egna behov, som att förverkliga sig genom barnet och att skapa en perfekt baby och bli en perfekt mor.
- Önskan om att få någon som kan älska en förbehållslöst.
- Behov av att barnet ska göra kvinnan till någon och ge henne en identitet genom moderskapet
- Det vanligaste är att man utifrån grundläggande behov önskar sig någon att ta hand om och någon att ha en nära relation till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar