Skygg, skyggare, skyggast

Plötsligt slog det mig att jag är otroligt skygg som person. Speciellt i nya främmande situationer, jag har väldigt svårt att närma mig människor jag ser för första gången. Tänker på det mera nu när jag är på praktik, det slog mig när jag ser på matpausen som en möjlighet till lugn och ro. Det skönaste under praktiken är, att ta matbrickan med sig och sätta sig vid ett bord som är tomt och ta fram telefonen. Ser jag att någon närmar sig bordet tänker jag bara, kom inte hit, kom inte hit, kom inte hit. Glad blir jag om dom går förbi. Samma sak i spårvagnen, blir förvånad hur irriterad jag blir om någon sätter sig på sätet intill mig, när det finns lediga sittplatser.

Är jag finländare,skygg eller inte ytlig. Eller allt i ett, det är frågan. Många gånger är det så skönt att ta matpaus, höra sig själv tänka och inte koncentrera sig på att försöka förstå finskan. Vill inte ens ha ögonkontakt med någon, för det kan innebära att dom kommer och diskuterar med en, på finska. När jag också vet att det är bara 3-4 veckor kvar, "orkar" jag inte satsa min tid på att lära känna någon, eftersom det blir ytligt och eftersom jag vet att jag knappast ser den människan igen. Kanske lite fel inställning, kanske man borde göra det bästa av situationen och lära känna nya människor, plötsligt kan det vara att man gör någons dag. Eller att någon ger en bra klapp på axeln och man blir positivt överraskad. Man vet aldrig. 

Men kan också märka att jag kan bli smått irriterad på människor med den personligheten, som redan första gången man ses kramar och hyllar en, presenterar sig högt och blir bästa kompis med alla. För mig känner jag mig helt på andra sidan i sådan tillfällen, vill hålla mig undan så mycket som möjligt så man inte är i vägen för någon. Om inte de andra tar kontakt, tolkar jag det som att dom inte vill, och varför skulle jag då ta kontakt med dom mot deras vilja. Allt sånt, det har slagit mig i dag att kanske jag är skygg. Och varför är det inte helt okej att vara skygg eller blyg? Den frågan får jag ställa mig ofta..

Dagen den har flytt på i långsam takt, timme efter timme. Skönt är det inte behöva åka till jobbet i kväll, jag får ta det riktigt lugnt och njuta av kvällen.