Babysjuk?

Svaret är nej, men med en viss nyfikenhet på vad familjelivet innebär. Första veckan på praktiken, blev som ett uppväckande om vad verkligheten är när man har barn, trodde jag. Jag är så beundrad över alla mammor! Alltså det är så stort att få barn, man genomgår så mycket och man kommer att genomgå mycket. Stor eloge åt alla mammor. Att klara av en förlossning och att ta hand om ett barn, är något som efter första veckan kändes totalt omöjligt för mig! Det kom bara nej nej nej i min hjärna, aldrig att jag och mitt självförtroende skulle klara av något sådant, jag är för svag och osäker. Blev nästan lite rädd. Nu efter andra veckan så har man ju sett mera och blivit mer van, nu känns det inte riktigt lika omöjligt men ändå nog lite. Men sen när man ser från en annan synvinkel, ser när hela familjen är samlad men en liten nyfödd bebis med sin rörda pappa och en fruktansvärt duktigt mamma som klarat en förlossning.. så vill man ju falla i gråt själv det är något av det finaste jag sett. Att få hålla i en varm och söt bebis och göra allt för att han eller hon ska ha det bra, känns så fint.. ända tills man måsta ge han eller hon tillbaka till mamman, man bara önskar att man kunde få hålla i en liten liten stund till. Ja, det är något märkligt med hela barngrejen, det ser så omöjligt ut och så påfrestande ut! Men ändå vill ju folk ha barn, så det måste ju finnas en helt annan sida som jag inte vet av ännu, hur det känns att ha fött ett eget barn, sköta om det egna barnet och hela den biten. Otroligt märkligt. Man vet ju aldrig vad man ger sig in i, så svårt att veta om man är redo.. men just nu känns det nog ganska långt borta för mig. 

Hittills har jag sett två förlossningar och ett kejsarsnitt, riktigt intressant måste jag säga. Kejsarsnittet blev på en dag som inte var den bästa för mig, efter arbetspasset grät jag hela vägen hem. Det var en dag fylld med känslor och en enorm saknad av Frank.  Nu är det en ny vecka på kommande med nya möjligheter!