Älskade Fia

Tittade just tillbaka på vad som hände 27 April 2014. Då hade det gått ett år sedan hunden Fia hade dött. Så det betyder att det är två år sedan mamma ringde och sa att Fia har dött.. en sorgens dag. Såna här saker sätter mina tankar i rullning. Gråt, sorg och förtvivlan är känslor som jag hatar att ha. Jag tillåter mig inte att känna såna känslor, för jag har inte samvete nog. Det finns värre saker, det finns de som har det värre, krig, sjukdomar, Ebola, cancer och tsunamin. Jag försöker komma på bra argument så jag ska sluta gråta. 

Det är ganska svårt att sätta sorg i perspektiv. Sorg är något så personligt, så att sätta det i perspektiv till annat löner sig inte. Vem vinner på det? Inte jag själv i alla fall. Jag måste bli bättre på att låta mig känna och låta mig själv bli ledsen och det är något som gör just mig ledsen. 

När Fia dog gjorde det så fruktansvärt ont i hela min kropp, jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. En del av min barndom, en del av min familj, en del av min tillvaro var helt plötsligt borta. Jag hade innan vi skaffade Fia, alltid velat ha en hund. När mamma och pappa kom med beskedet att vi ska skaffa hund, var en av de bästa dagarna i mitt liv. Hon har alltid varit med känns det som, jag har alltid älskat att ha en hund. Fia var en stor del i mitt liv, som nu är borta. Att en liten vit fluffig hund kunde betyda så mycket i mitt liv.