Det där med läkemedelstenten

Det där med att jag klarade läkemedelsräkningen betyder så mycket för mig så jag känner att jag vill skriva mer om det. I hela mitt liv har jag trott att jag inte kan matematik, några lärare har dessutom bidragit till den misstron. Höjde rösten när man inte kunde "MEN KAN DU INT DEHÄR?!" när man hade i en halvtimme funderat om man vågar fråga och om man vågar sträcka upp den stackars lilla handen.. sen efter det vågade man ju aldrig sträcka upp handen. Dessutom minns jag att mina uppgifter nästan alltid hamnade på tavlan, så att alla kunde se att jag inte kunde den frågan och alla andra utbrast att dom redan gjort den för länge sen. Den var säkert inte lärarens mening att det fick mig att känna mig utpekad och sämst i klassen, men så kändes det. Jag gav upp och försökte knappt, för jag visste att det inte går och målet var att få godkänd i matteproven. Jag klarade ju mig igenom dem, dock med 1/2 poäng från godkänt de flesta gånger. Det var liksom ingen vits att lära sig matematik för jag var ändå i den sämre ändan i klassen och kände mig alltid lite sämre.

Men med tålamod, iver, gråt, glädje och tålamod igen. Övade övade och övade jag för att få läkemedelsräkningen att fungera och nu kan jag det. Jag kan faktiskt. 

Vid den senaste tenten så var jag den sista kvar, jag satt ensam i klassen med övervakaren. Alla andra hade lämnat upp, dragit stolarna, pratat, haft oljud och stört mig. En tung period bakom mig med massor av stress, en tent från i går och en tent följande dag pressade mig. Jag satt ensam och hade räknat alla uppgifter, jag stannade vid en och kom ingen vart. Jag visste jag var på rätt spår, men fick inte till den sista delen, motivationen och koncentrationen var i botten. Så jag vek i hop allt och tänkte stiga upp och lämna in.. men något hindrade mig. Jag ger mig inte, tänkte jag. Jag bad till Gud att snälla hjälp mig komma igenom den här sista tenten. En minut efter kommer en annan lärare in "Nå Mikaela hur går det? Du ser så stressad ut, jag vet att ni har det tufft men ge inte upp nu, försök, du kan nog". Jag försökte lite till och hon kikade på mig en gång till, "försök lite till, du är nästan där, tro på dig själv". Jag försökte och fick ett vettigt svar, läraren kom, granskade och sa "hur jag än vänder på detta, så är det ett korrekt svar och du har tenten godkänd". Wohoo.

Skuttade hem med ett leende på läpparna och en gråt i halsen. Ringde min man och min vännina. Det rann på riktigt tårar, och vilken stolthet jag kände! Vilken stolthet!