Skamligt

Jaa den här veckan har börjat bra i alla fall. Hade kvällstur idag och fick ju lata mig på morgonen, hann med en löptur och hann samla mig inför praktik. Det gick helt bra i dag och det bästa var ju att jag fick sluta en och halv timme tidigare, älskar sådana handledare som säger att man ska åka hem när det ändå inte finns något för mig att göra där. Känns så onödigt ibland att sitta flera timmar och inte göra något alls, obetalt och ja helt enkelt helt onödigt! 

Har ju skrivit om att praktiken är intressant och den bästa praktiken hittills. Det håller jag mig till ännu, men det är den är den mest psykiskt tyngsta praktiken hittills. Det tär verkligen på mitt psyke, man är som en zombie efter varje vecka! Det finns av den vanliga tröttheten och prestationskraven som uppstår under en praktik men det finns ytterligare en stress med denna praktiken, en djupare stress som tär på en på ett helt annat sätt. Åtminstone för mig, säkert känner någon annan igen sig. När jag måste prestera och visa vad jag går för - låser det sig för mig. Jag har så höga krav att det inte är hälsosamt för mig. Det är därför jag absolut inte gillar praktiker, för det tar fram det mest osäkra och den sämsta sidan hos mig. 

Det hände det mest pinsammaste som kan hända under en praktik förra veckan. Förra praktik veckan var den tyngsta hittills, jag visste knappt hur jag skulle ta mig igenom den. Det brast för mig mer eller mindre. Det mest pinsammaste hände då, jag började gråta!! För det första hatar jag att gråta, jag får panik och blir rädd när sådana känslor kommer över mig, usch. Och om jag motförmodan börjar gråta i en stress situation, vill jag ta mitt pick och pack och springa bort från situationen och stänga in mig, gråta en skvätt och sedan gå vidare. Så vad hände då? Jo, jag pratade med en patient som jag är egenvårdare åt och patienten brast ut i gråt av personliga skäl. All inre stress hann i fatt mig, jag klarar inte av att se någon annan ledsen när jag inte kan hjälpa på något sätt, eller att se när någon förtvivlat gråter - utan att jag själv börjar gråta. Men under samtalet lyckades jag på något konstigt vis hålla mig för gråt inför patienten. Men efteråt sköljdes allt över mig och jag fick ju panik, jag försökte tänka på annat, blinkade bort tårarna som tusan, tänkte att jag skulle gå till wc och lugna ner mig. Men nej, min handledare för dagen lyckas få syn på mig och frågade hur det är med mig. Jamen, så klart börjar jag ju pyyl då. Sku ha kunna spräng mig själv i bitar! Usch, så oerhört pinsamt och det värsta tänkbara som kan hända mig, att börja gråta inför okända människor över en liten piku sak! Nee, jag dör när jag tänker tillbaka på det. Och att tillägga, när jag en gång börjar gråta, ja då kommer alla känslor på en och samma gång och jag vill inte få ett slut på gråten.

Jag kan väl säga att mitt ego hann i fatt mig. Har aldrig gråtit på tidigare praktiker, har haft samma hopplösa känslor och prestationskrav men har alltid lyckas hålla mig när det kommit en motgång under praktiken. Men jaa usch. Är någon annan som gråtit under en praktik - kommentera, lämna mig inte ensam! Lämna mig inte ensam som en lite barnunge som gråter så fort det inte går som smort... dör nu av skam lite.