I väntans tider

Jag sitter och väntar på att familjeförberedelsen ska börja, jag ska vänta ännu i 40 minuter, så jag passar på att blogga lite. Jag ska hålla delen om vad man ska ta med när man åker in till förlossningen, d.v.s. Vad packa ner i BB-väskan, och när är det dags att åka till sjukhuset. Jag ska hålla det alltså på finska.. Så mitt hjärta pumpar lite extra hårt, men va ska det int gå bra.

Det här är min sista praktik vecka, och det känns väldigt skönt. Nästa vecka har jag fyra skoldagar sedan är det jullov, och det känns ännu skönare. Nu hoppas jag att jag hålls frisk, för jag känner att en till förkylning är på gång och det sku jag inte ha lust med. 

Vad mer ska jag skriva för att få tiden att gå? Jag kan skriva lite om helgen. I fredags fick jag sluta tidigt, jag städade lite, bakade tre misslyckade jullimpor, såg lite friends och så blev vi bjudna på vin och lite tilltugg hos Ida och Linus. I lördags firade vi lillajul hos dom i Esbo. Alla skulle bidra med ett rätt, jag fixade ihop en mintpannacotta. Vi alla skulle köpa en liten julklapp till varandra. Kvällen var mysig och det kändes juligt. I söndags var jag med Johanna till adventkyrka och det var så mysigt med jullsånger och barnkör. Kvällen avslutades med ett gympas, solsidan och dokumentären Fed Up. 

Graviditetens möjligheter

Min handledare var inte på plats idag, lite bitter blev jag när jag stod ute nästan 30 minuter i kylan, i väntan på att dörrarna skulle öppnas. Men vad kan jag göra, det är bara att göra det bästa av situationen. Har pratat, på riktigt pratat om allt möjligt i dag, på finska. Jag säger ju vanligtvis några enstaka ord på finska, men idag har jag babblat på hur som helst. Jag e ganska stolt över att jag vågade prata, jag har aldrig vågat ta steget så här långt tidigare. Jag kom över den där höga tröskeln, jag hörde ju att det språk jag talade inte liknade korrekt finska, men jag brydde mig inte. Det var ett stort kliv fram, hoppas det håller i sig. 

Ni minns inlägget jag skrev om hur hysteriskt det är att man vågar skaffa barn, och vad grejen liksom är varför man vill skaffa barn. Nej, jag är inte gravid. Nu under denna praktik har ju barnen uppenbarat sig och varje barn berör mig. Barn är ju livets frukt och ger så mycket glädje i denna mörka värld. Barn ger så mycket, det ger hopp, de är framtiden, ger kärlek och tar emot kärlek, skrattar, gråter, gör hyss ja det är fulla av liv. Det här blev väldigt filosofiskt igen, men barn är ju bara för härliga. Fortfarande känns det ju väldigt skrämmande när jag tänker att vi kanske nångång skulle bli föräldrar. Men det känns lite mindre skrämmande nu när jag fått umgås med så många barn. 

Jag lånade en bok från praktiken och det var väldigt intressant att läsa detta: "Anledningar till viljan att skaffa barn"

•  Man vill göra parförhållandet till en familj
•  En känsla av att livet är monotont och innehållslöst 
•  Många av motiven har sitt ursprung i den egna modern - att    identifiera sig med henne, att återvända till henne, att separera  från henne eller att lyckas där hon har brustit.
•  Att skapa en länk till föräldrar och förfäder och att föra släktet vidare
• Mycket handlar om egna behov, som att förverkliga sig genom barnet och att skapa en perfekt baby och bli en perfekt mor.
•  Önskan om att få någon som kan älska en förbehållslöst.
•  Behov av att barnet ska göra kvinnan till någon och ge henne en identitet genom moderskapet
• Det vanligaste är att man utifrån grundläggande behov önskar sig någon att ta hand om och någon att ha en nära relation till.

En kväll av lovsång och förbön

Hej. Fick sluta redan halv tolv idag, fatta känslan! Har fått fixat min praktikuppgift, sökt en praktikplats (inte från jobstep) för våren.. det slog mig att jag har gjort min sista jobstep sökning för länge sedan, HURRA. Jag har helt glömt bort att fira! 

I kväll ska jag på detta:

En kväll av lovsång och förbön

I morgon kommer förhoppningsvis min handledare tillbaka. Veckan hittills har inte varit det samma utan henne, men ändå har det varit en bra vecka. Den hälsovårdare jag har varit med, har talat svenska med mig, även fast hon är finskspråkig, och fast hon säger att hon inte kan svenska så har hon talat nästan helt felfri svenska. Jag är impad, att hon försökt och vågat. Vi förstod varandra att det är svårt att komma över tröskeln, för min del att prata finska och för hennes del att prata svenska. Men jag har försökt på finska och hon på svenska, helt roligt har det varit. 

Det går bra nu

Nä alltså vilken oturs-dag! För de första så är min handledare på sjukledigt - igen.. väldigt tråkigt. För ser ni, int får man ha det för bra (med tanke på förra inlägget) alltjämt ska e vara naa. Typiskt, så typiskt!! 

Klockan 13 skulle jag vara i familjehuset Betania någonstans i Helsingfors. Jag använde mig av GPS men körde ju ändå såklart fel. Så jag irrade omkring först en bra stund på Helsingfors gator innan jag hittade den rätta gatan. Sedan var de dags att hitta parkering, körde runt runt, gjorde U-svängar, körde mot enkelriktat och så vidare. Sedan hittade jag en parkering, parkerade och skulle sedan betala parkeringsavgift -  men se då hade jag inga mynt med mig. Började söka efter en OTTO automat, hittade en låångt borta från min bil. Nå, jag fick uttagen en sedel, nu gällde det att få växlat den så jag gick in till ett Alepa. Kassörskan tyckte inte att jag fick växla pengar, så jag fick vända om, nappade tag i första bästa varan närmast kassan, på samma gång jag var på väg längst bak i kön (som slutade på andra sidan jorden) för att få lite växelpengar. 

Jag sprang tillbaka till parkeringsautomaten, matade i den några slantar och sprang tillbaka till bilen, i spurten såg jag en ledig parkeringsplats som var strax utanför familjehuset. Nämen jag flyttar bilen, tänkte jag. Varför? Varför gjorde jag det? 

När jag hade fått förflyttat bilen dit, så upptäckte jag att det var oförbjuden parkering och det var gula streck kring rutan. Jag svängde om och körde tillbaka till den gamla platsen, men se då är den upptagen. Så mitt parkeringssök fortsatte och klockan den tickade. Till sist hittade jag en plats några kvarter från familjehuset. Spurtade mot huset och höll första hjälp åt barn för föräldrarna. 

Puh, så var det över. Jag startade bilen och körde i väg MITT i rusningstrafiken. Jag hade kört en 20 minut när jag upptäcker att jag GLÖMT min väska i familjehuset Betania. Samma rambambula igen, sökande efter parkering, illegal körning och vållande till x antal trafikolyckor. 

Det här är mitt yrke

Kan ni tänka er att jag inte vill att denna praktik ska ta slut? JAG vill inte att en praktik ska slut!?! Jag klickar med min handledare som om jag skulle ha känt henne hur länge som helst, jag vågar ta initiativ, vågar fråga, vill lära mig saker, övrig personal är trevlig, stämningen är trevlig det enda lilla negativa är att majoriteten pratar finska. Men det är så liten del i detta sammanhang, så det gör ingenting. 

Jag njuter av att vara där på dagarna. Det är så roligt att känna på gravidmagar, försöka lokalisera i vilken ställning fostret är, höra på hjärtljud osv. Så roligt att träffa barn, alltså det är så roligt att se hur alla är olika och unika. Träffa barn i alla åldrar från nyfödda till 6 åringar. Se på när de leker med att bygga klossar, rita modeller, stå på ett ben, hoppa jämfota, protestera mot att mäta längd eller vikt, och framför allt ivern att få välja klistermärke i slutet av besöket, för att dom varit så duktiga. 

Lyckos mig, det här yrket känns så rätt! Jag har alltid velat ha ett yrke och jobb där man känner att man vill vara, och nu har jag hittat det. Jag hoppas att det finns jobb åt mig i Österbotten, för jag brinner ju verkligen för det här. Det är så roligt! 

Okej, bara roligt är det ju inte. Ibland är det ju svåra saker man måste göra, blanda in barnskyddet, våld i hemmet, alkohol och drogmissbruk, upptäcka nån avvikelse hos barn som måste utredas och allt sånt. Men man hjälper och gör sin insats, allt för att just den familjen inte ska känna sig bortglömd. 

Idag ska vi inte dö

Ligger redan under täcket och klockan är 17:20 , är det för tidigt? Jo det är för tidigt, det vet jag, men ack så avkopplande. Så skönt efter en praktik dag, efter att man kört hem i rusningstrafik och pendlat mellan växel 1 & 2, rullat några meter för att sedan stanna.. igen.. väja ofrivilligt när en annan bilist tränger sig in framför en. Till sist kommit hem, ätit middag för att sedan lägga sig i sängen för att läsa bloggar, lyssna på musik, kolla mailen, se gårdagens paradise hotel.. även fast jag borde göra skoluppgifter, läsa en bok, öva min finska, städa, tvätta kläder, diska, gå på en promenad, tvätta håret och handla mat inför morgondagens 11 timmars långa praktikdag. 

En bok som jag läser frivilligt som dessutom är bra och intressant är boken Idag ska vi inte dö av Magnus Falkenhed och Niclas Hammarström. Har inte hunnit läsa så mycket ännu, men jag fastnar med detsamma om jag öppnar en sida. 

Det blev en mardröm som hittills inte har berättats, med flyktförsök, skottskada och olika former av tortyr. Under 46 dagar satt reportern Magnus Falkehed och fotografen Niclas Hammarström som gisslan i Syrien. Som enda utländska journalister gav de sig in i västra Syrien, mitt under brinnande krig. På vägen ut, efter en knapp vecka av strapatsrika och dramatiska reportage, blev de gripna av beväpnade män och hållna som fångar mitt i frontlinjen. 

(Norsteds.se)

Tvi för höst mörkret

Det har varit en lång dag idag praktik från 8-16 och en föreläsning av Finlands hjärtförbund från 16:30-18:30. Har skrivit en reflektiv dagbok, handlat och duschat. Ligger nu i sängen och behöver jag ens säga att jag njuter?! 

Det stora minuset nu i mörkaste November är att jag nästan hatar vår lägenhet. Jag orkar inte med detta mörker, den här tråkiga lägenheten som gör att man känner sig mera instängd och patetisk. Efter att jag varit och handlat idag, satt jag en stund i bilen och lyssnade på radio, bara för att inte behöva gå in till den här skitiga, mörka, inspirationslösa lägenheten. Är verkligen inte en höst människa.

En helg utan röst

Känns nu just som att jag har något att göra 24/7, känner mig som en riktig kontorsråtta som sitter fastklistrad vid datorn eller framför en pappershög. Men på något konstigt sätt så orkar jag med det, åtminstone idag. Har fått skickat in en uppgift, och gjort klart min praktikuppgift på 10 sidor, ännu finns det kvar att göra men jag tycker jag uppfyllt dagens saldo tillräckligt. 

I helgen har vi varit i Österbotten på en begravning och förlovningskalas. Det var trevligt att vara hemma och hälsa på nära och kära. Det stora minuset var bara att jag var utan röst i 2 dagar, och kunde bara väsa fram enstaka meningar nu som då. Jag sa till Johanna, som jag reste hem med att "hoppas jag blir hes, det låter så snyggt", det fick jag äta upp. I går och idag har jag kunnat tala med någorlunda normal röst. Det stora plusset med helgen var att min syster förlovat sig! Min lilla lilla syster, det är så roligt att hon hittat Gustav.

Nu ska jag efter all datortid förflytta mig till soffan framför TV:n och invänta The Walking Dead. 

Ruka resan

Nåja, finally ska jag skriva lite om Ruka resan. Vi flög alltså dit, flygresan gick så löjligt snabbt. Planet han lyfta, vara i luften en liten stund innan dom meddelade att de förbereder för landning. När vi steg ur planet, möttes vi av snö! Det var som att komma till en annan värld, och jag uppskattade snön verkligen, för första gången på flera år. Det var ju egentligen menat att vi skulle vandra karhunkierros och se på ruska, vi visste att vi var för sent ute att hösten redan varit och farit i Ruka, men att vi var såhäär sent ute kunde vi inte tro. Vi hade med vandringsskor, men någon lång vandring blev det inte. Vi gick bl.a. upp för Ruka backen och åkte ner med pulka/stjärtbrädor. Vi gick till en grillstuga och grillade korv, någon gjorde en snögubbe, vi såg på disney filmer, badade i balja, dansade och njöt av att bo i en stuga. Helgen var uppskattad och det var riktigt roligt. Flygresen tillbaka gick ännu snabbare, det kändes som att man lyfte, trycktes mot bänken, för att sedan förbereda sig på landning. Det var verkligen smidigt att flyga, helt otroligt. I Ruka var det fridfullt, ingen storstadsstress eller ljud dygnet runt. En välbehövd resa. 

Hej från Mikaela

Hello from the other side. Jo, jag är hemma från Ruka och jag överlevde flygresan. Har bara inte hunnit blogga här bland all vardagsstress. Idag har det varit en skön lördag, den bästa var ju att få SOVA ut. Nu väntar på Johanna, vi ska servera på Frebes tema kväll, som är om Evolution & Bibeln. Våra män ska i väg på julfest. 

Jag får blogga om Ruka resan någon annan gång. Denna gång får ni ta del av min musikvärld nu just.