Skolklockorna ringer trots att ingen är kvar i skolan. Elverna har slutat för idag, de flesta redan en tolv tiden. Kvar i skolan ser man tecken på en fullspäckad dag, grus i trapporna, en kvarglömd jacka, en låda med hittegods, inneskor halvt prydligt sätta nedanför den egna hängaren i korridoren. Den egna hängaren som har en lapp ovanför där det står elevens namn, snyggt skrivet och uppiffat med ett kattklistermärke. En ganska dålig inomhusluft, en lukt av halvblöta vårskor, våta fingervantar och dammiga golv sprids. Tänk att skolan efter en dag ändå kan kännas tom och framförallt tyst. Tystnaden sprider sig och beaktas som något sällsynt här, under dagen har det varit ljud, brus, skrik, skratt, gråt så högljutt att man inte kunnat tänka. När skolklockorna ringer och rasten är slut, är det svårt att inte dra paralleller med kosläpp på vårarna.
En skola, en halvdålig inomhusluft, hög ljudnivå, en ganska ful byggnad rymmer hela världen och allt däremellan i mina ögon. Som utomstående är det minst sagt intressant att iaktta hur på något sett djungelns lag regerar här. På 1 minut lyckas jag bonga tre ganska typiska fenomen.
Två flickor från sexan är på väg ner för trappan, tvåorna är på väg upp och kommer in från rasten. Av flickornas kroppsspråk ser jag tydligt att de absolut inte tänker vika undan i trappan, de går rakt fram, tittar hänsynslöst rakt fram och förväntar sig att de som kommer mot dem ska vika undan - vilket de små också gör, med en blick av förvåning... har vi inte just lärt oss att man tar hänsyn och går längst till höger i trappan?
På andra våningen vid staketet står jag och iakttar situationen. I nästa ögonblick ser jag i ögonvrån en pojke och en flicka komma hastigt gåendes i armkrok, flickan håller hårt i pojkens arm hon ska minsann visa vad rättvisa är! Pojken blinkar förbrilt bort alla tårar som sakta rinner ner för hans kind bakom glasögonen en för en, han ser på mig och ser att jag ser på honom och han torkar bort tårarna för att försäkra sig om att jag inte ska se att han är förtvivlad och ledsen. En lärare kommer i all hast mot dem och frågar hur det står till. Varav flickan säger som det är "den här pojken har blivit mobbad av *namn* han har slagit honom och sagt fula saker." Pojken som inte ännu fått stopp på tårarna säger försiktigt och med darrig röst "äh, inte var det så farligt" och försöker slingra sig, men flickan fortsätter försvara honom och håller honom hårt i armen. De går sedan på uppmaning av läraren rakt till rektorn, nedför trappan där de två sjätteklassisterna just kommit ner med äran i behåll. När de kommer fram till rektorn har de fått följeslag av ytterligare klasskamrater när de står utanför rektorns dörr.
Samtidigt som jag beundras av flickans starka vilja att handla rättvist, berörd av pojkens sakta rullande tårar, smått arg på pojken som mobbat blir jag skrämd av en röst som ropar "det går inte att förhandla, VI VANN innebandymatchen!!!" med ett hånflin på läpparna mot en pojke som inte vill se sig besegrad eller svälja den bittra förlusten.
Oj denna skolvärld. Denna hemska skolvärld. För någon annan en underbar skolvärld. En skoltid som för många kommer förbli ett gott minne, en lycklig, innehållsrik och lärorik tid i ens liv. För många en tid fylld av ångest, rädslor och mörker.
Det svåraste för mig är att stå på andra sidan och bara se på. Se på hur barns självförtroende tar skada, hur mobbare föds, hur mobboffer föds, hur orättvisa sprids, hur grupperingar föds och hur ensamheten gror hos vissa. Men det gläder mig också att se hur kompisband knyts, hur den första förälskelsen föds, hur självförtroendet växer, hur friheten lever, hur bra skolsystem vi har här i vårt land.
Men det väcks en ledsen känsla inom mig, en väldigt otippad känsla. Känslan av maktlöshet och uppgivenhet. Jag vill säga åt eleverna att allt kommer lösa sig, att allt blir bra, men det kan jag inte, för det blir det inte. Det är något livet måste lära dom, det är deras kamp. Det är också något som inte blir lättare i livet. Livet efter skolan innehåller också orättvisa, mobbning på arbetsplatsen, utfrysning, bristande självförtroende, och att du är tvungen att vika undan en människa med en hänsynslös översittande attityd, en människa som skrattar åt dig när du förlorar, en situation där du blinkar och blinkar och blinkar bort tårarna för att ingen ska se dig gråta, för att ingen ska uppfatta dig som svag.
Men du kommer även förhoppningsvis att möta människor som tar dig i armen, leder dig till upprättelse, kämpar för dig och vaktar din rygg. Livet alltså... Skolans väggar talar till mig så starkt! Det är ju här allt händer, du kanske blir kär för första gången, du får ditt hjärta krossat för första gången. Du skaffar en bästa kompis, du blir sviken av din kompis. Du är med i ett gäng, du kanske blir utfryst. Du lär känna din kropp, du kommer in i puberteten med allt vad det innebär. Du kanske får din första mens. Du lär dig om sexualiteten. Du lär dig allmänbildning. Du lär dig det sociala spelet. Det är här du utvecklas för att på något sätt bli redo för livet som väntar utanför. Men det är tufft, det är inte lätt, det är absolut inte alltid lätt.
