Jag träffade min barnmorska i Prisma när jag var och handlade i måndags, jag är bekant med henne sedan tidigare och vår relation fick väl en liten annan betydelse när hon var med och förlöste mig. Inte alla relationer där man är så intima med varandra, hehe. Hur som helst, så konstaterade vi att ett år har gått snabbt. Och jaa, det känns inte alltför längesedan jag födde Liam, men ändå känns det som en hel evighet sen. Vi backar tillbaka.
Måndagen 19 Mars 2018 föddes Liam på kvällen. Lovade mig på heder och samvete att aldrig gå igenom en förlossning igen, påminde Frank att påminna mig om smärtan om jag någon gång får för mig att föda igen. V ä r s t a s m ä r t a n!
Nu ett år senare ser jag förlossningen ur ett annat perspektiv. Jag kommer inte i håg hur smärtan kändes, tack och lov. Men det jag kommer ihåg väldigt tydligt är känslan av rädsla. Jag kände mig utelämnad, ensam, hjälplös, rädd och osäker. När det slog mig under förlossningen att ingen kan hjälpa mig , fick jag inte den känslan som jag hört andra beskriva, att de fick någon slags styrka av den just känslan, jag kände enorm rädsla och motstånd. Jag kommer ihåg att jag var så sammanbiten, pratade inte med någon, försökte bara överleva, andades och andades.. innerst inne ville jag bryta ihop, gråta som ett ynkligt barn och be om mera hjälp men det gick inte. Om jag skulle ge vika, skulle smärtan öka? Skulle jag helt förlora "kontrollen", skulle allting bli värre? Dessutom påpekade och berömde barnmorskorna mitt "lugn", "du är så lugn" "alltså du klagar inte alls", "tror jag aldrig varit med om någon som knappt yttrar ett ord under förlossningen", "du verkade så lugn, så vi tänkte du klarar dig utan smärtlindring"
Vet inte varifrån det här kom, men det bubblade upp när jag tänkte tillbaka på förlossningen. Min poäng är att nu från dagens perspektiv så tror jag rädslan fick för mycket plats. Så hör och häpna OM jag föder igen (ja den tanken kan faktiskt komma) så vill jag ha mera stöd, jag behöver mera stöd och pepp, jag behöver tröst och "gullegull" jag skulle kunna tänka mig en doula faktiskt. Men mera om det om det blir aktuellt någon gång. Nu var tanken att skriva om första året med Liam.
Oväntade insikter jag fått under första året
- För det första under förlossningen, så hade jag inte räknat med så många värkar?! Haha, alltså vet inte varifrån.. hur kunde jag inte räkna med det? Men blev förvånad över att det kom värk efter värk, efter värk..
- Hur mycket tid som går åt amningen. Ammade verkligen typ varannan timme den första tiden. Amma, amma, amma varannan timme, dygnet runt i flera veckors tid..
- Babynaglar växer otroligt otroligt snabbt.
- Att skrapa på allt, på lakanet, på huden, på soffan är tydligen väldigt intressant för en baby
- Otroligt svårt för mig att förstå mig på uppvärmning av bröstmjölk. Alltså Liam var flaskvägrare, men om jag skulle testa ge ur flaska så var det en hel vetenskap att tina upp fryst mjölk, hur länge fick den stå framme, ska jag slänga allt om han inte ville ha eller kan jag spara. Inte direkt svår vetenskap men för mig och kanske amningshjärnan var det nästan omöjligt.
- Känslan av att konstant ha glömt något eller ha bråttom till något.
- Konstant ha smutsiga kläder, endera klottor av mjölk, dregel eller spyor. Även uttöjda kläder efter som det ska dras och hängas i allt.
- Den enorma saknaden av att kunna lyssna på musik i hörlurar när man vill!!
Prylar jag har haft nytta av under första året
- Babysitter! Så behändigt att placera babyn där när man skulle äta, laga mat, vara på toaletten osv. Speciellt i vårt gamla hus eftersom det är rätt dragit och kallt på golvet. Och även när vi har hund, så kändes det bättre att placera babyn där än på golvet
- Barnvagn och babyskydd förståss. Skulle ha haft bra nytta av en adapter så man fick fast babyskyddet på barnvagnen.
- Mängder av trasor
- Babygym som roade honom, så man själv fick händerna fria en stund.
- Babynest hade jag länge nytta av, eftersom han sov i det i vår säng, så jag var inte rädd att rulla över honom.
- Förberedda matlådor
- Ägg, haha! Vet inte hur många äggluncher jag ätit, bananplättar, stekta ägg, kokta ägg, omeletter..
- Babyvakt eftersom han sovit för det mesta utomhus
Det mest krävande under det första året med en unge
- Oroandet och nojandet över allt! Har han ätit tillräckligt, fungerar magen, har han för varmt eller för kallt, känner han sig älskad, andas han, är han död, tänk om han dör, tänk om vi hamnar i en bilolycka, har han tillit till mig mera eftersom han grät lite väl länge innan jag hann fram, känner han sig sviken eftersom han ramlade och jag inte hann fram och undvika olyckan, har jag varit för mycket på telefonen och han känner sig osedd, är jag för tråkig som inte lekt tillräckligt med honom idag.. and so on.. det är oändligt med nojor som lär följa med.
- Brist på egentid. Att liksom kunna fara på wc i lugn och ro, att kunna äta upp maten varm, att kunna fara till butiken utan att planera dagen innan för det.
- Bristen på sömn förståss. Men hormonerna hjälper mycket och han sov ju bra som baby. Avbrutna nätter var som mest krävande när han var i 7-8 månaders ålder.
- Att han inte tog flaska blev efter en tid tungt, eftersom det begränsade mig att inte kunna vara borta t.ex. på en tjejkväll mer än typ 3-4 timmar.
- Pressen på parförhållandet! En prövning såklart att börja en ny vardag men en baby.
- Känslan som sköljer över ibland att om man tagit vatten över huvudet? Kommer jag klara det här? Kommer psyket på riktigt att orka eller bryter jag ihop någon gång? Främst vid gråt och skrik perioder.
Det bästa med en unge under det första året
- Att det är Liam, det är vårt barn, det är just han. Bästa!
- Att få umgås med andra mammalediga
- Att få se leenden, höra skratt och busa med honom
- Allt gos och mys som vardagen bjuder på.
- Kärleken jag känner
- Se hur han utvecklats
- Se hur han sprider glädje runtom kring sig till familjen, men även okända när man är typ och handlar.
- Kärleken
- Kärleken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar