Förkylningen hade redan börjat förra helgen med hosta och sjuk hals, och förvandlades till den värsta förkylningen jag kan minnas. Diagnosticerade mig själv med bihåleinflammation, trodde huvudet skulle spränga av allt tryck. Låg däckad i två dagar. Usch som tur har det blivit bättre, det värsta gick om i torsdags..
I måndags var vi på profylax i Nykarleby, och den gillade jag starkt. Minns att hon sa "gå inte med inställningen att förlossningen är något ni ska genomlida, som kommer vara något av det värsta ni har gjort. Gå in med inställningen att det är något ni FÅR göra, och något som är otroligt spännande". Jag har ju helt haft den första inställningen, det här är något fruktansvärt och jag kan inte tänka mig hur det ens kommer sluta. Men jag insåg att jag behöver byta inställning. Allt är ju nytt med situationen, så det är ju lika bra att gå in med en positiv inställning i stället för en negativ. Det stora negativa med kursen var att jag satt där med bihåleinflammation, tryck i huvudet som gjorde att tårar och snor pressades ut och jag fick sitta med näsduk efter näsduk. Vi skulle ju öva på att profylax andas också... gick JÄTTE bra med täppt näsa kan jag säga.
I torsdags kände jag mig friskare och bestämde mig för att handla det sista till bebisen och mig själv, och köpa lite saker till huset. Jag gick hela dagen i Kokkola, fick hem amningsgummi, våtservetter, nappflaska, zinksalva och "badabunk". Ramar till fotoväggen i vardagsrummet och lite annat smått och gott. Allt detta sista jag fixade trodde jag var helt förgäves när jag några timmar senare stod ute på gårdsplanen och det var fyra brandbilar här.
Jag var ensam hemma på torsdagskvällen, var så slut efter allt shoppande i kokkola så jag tog det riktigt lugnt. Så kände jag röklukt och tyckte det såg ut som att det var rök i köket, äh tänkte jag, jag inbillar mig, det röker väl in från pannan i källarn.. vi har eldat mera nu när det varit så kallt, annars har vi ju bergsvärme nog. Men så blev lukten starkare och jag anade rök i köket. Så jag gick till köket och konstaterade att det var rökigt där. Gick ner i källaren och där var det rökigt. Kikade in i pannan men där fanns ingen eld, men det rökte omkring pannan.. Så jag ringde Frank. Han kom hem på några minuter, och några minuter efter var även brandkåren här. Det brann i skorstenen när Frank kom, det slog ut eldlågor i källaren som Frank släckte med vatten och röken spred sig från källaren uppåt till huset. Sirenerna tjöt och blåljus blinkade, brandman efter brandman kom, de var upp på taket, ner i källarn, på balkongen och på gårdsplanen.
Jag var ganska lugn och sansad, tänkte i fall det börjar brinna ännu mera så är ju brandkåren på plats och får snabbt släckt den. Frank var mera dramatisk, "jahapp snart slår de sönder taket och vi har ingenstans att bo". Så kom en brandman och sa "ta ut det viktigaste ni vill ha ur huset, i fall att.." och vi båda stod helt stilla, jag kom inte på en enda sak jag ville ha, vad är det för vits att ens ta ut något?! Sen några minuter efter kom en annan brandman, klappade mig på axeln och sa att allt är lugnt, det är inte så farligt som det ser ut, vi ser till att ni får sova lugnt i natt.
Jag visste att branden var koncentrerad till skorstenen, det handlade alltså om sotbrand. Men tankarna började vandra iväg efter en stund. Tänk om elden sprider sig och hela huset fattar eld. Allt jag köpt till babyn idag, badabunken, nappflaskan, barnvagnen, kläderna,. jag måste köpa nytt allting. Var ska vi bo? Vi får baby snart, jag vill bo här hemma. Gode Gud bevare oss väl.
Brandmännen var här i ca fyra timmar. Det enda som förstördes var skorstenen och en vattenmätare som gjorde att vi dessutom blev utan vatten. Är så tacksam att allt gick så bra som det gjorde. Det tog typ ett dygn att inse hur liten skada som skett. Det kändes helt overkligt att morgonen därpå kunna vara hemma, äta morgonmål, se att babysakerna fanns kvar, helt underbart!
Sen kom tankarna tänk om jag aldrig ringt Frank, tänk om jag somnat på soffan, tänk om det hade skett under natten då vi sov, tänk om vi hade haft babyn redan, tänk om elden hade spridit sig, tänk om de skulle ha varit tvungna att riva taket och spruta vatten som lett till vattenskador, tänk om vi inte hade haft någonstans att bo, tänk om vi skulle ha varit tvungna att bo hos någon annan, tänk om, tänk om, tänk om. Den ena brandmannen sa att det kan hända att det hela har startat två dygn innan med glöd i skorsten, eftersom skorstenen var så het. Jaa-aa.. FY vad läskigt.
På fredagen ringde vi försäkringsbolaget och allt sådant, men inget har riktigt blivit gjort ännu. De ska komma och granska, vi ska ha hit en sotare som ska granska skorsten och vi behöver någon som bygger ny plåt kring skorstenen, eftersom brandmännen rev bort den gamla plåten. Vår gårdsplan är full med svart aska och spår av händelserna i torsdags som gör att det luktar rök utomhus. Men röklukten inomhus tycker jag har farit bort helt, kan inte garantera eftersom jag fortfarande är lite förkyld. Är så tacksam att det gick så bra som det gick.
I fredags var vi också på ultraljud och lillen mår bra. Jag fick också remiss till Kokkola för ett sista ultraljud p.g.a. min epilepsi medicinering. Lilla vännen i magen, det har varit mycket den här veckan för dig. Hoppas på en lugnare vecka och hoppas att brandbilarna aldrig behöver hit mera igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar