Jag har en bebis i magen!

Nu ska jag äntligen skriva av mig lite, nu känns det som att jag har något vettigt att skriva om. Nu är jag gravid! Jag är i vecka 18. Jag släppte nyheten på instagram idag, nyhet och nyhet jag har ju vetat av det sedan Juli men för er andra! Magen börjar synas ordentligt nu

så det var några på jobbet idag som pekade och frågade halvt försiktigt "alltså... har du något på gång?" Och jo det har jag! 

Var ska jag börja? Det här känns så stort, kan knappt sätta ordet gravid i min egen mun. Känner mig otroligt välsignad och älskad på ett sätt jag aldrig gjort förr. Det känns halvt overkligt ännu trots att vi fått se den lille på ultraljud för några veckor sedan och jag ser en mage som växer (och inte bara magen...)

Vi tar det från början. 

Enligt mina beräkningar skulle jag få mens i slutet på Juli, jag visste att det fanns en chans att jag var gravid men vågade inte tro det. Jag hade tagit ett graviditetstest tidigare den månaden som visat negativt. Men jag mådde lite illa den kvällen, hade förvisso nog varit på sjön med mamma och pappa som kanske bidrog till en del av illamåendet. Men jag hade två test i wc och tänkte nåja jag tar det så behöver jag inte fundera på det mera, det visar ju ändå negativt. 

Jag tog testet, var helt säker på att det skulle visa negativt.. men så kom det genast två streck. Jag bara stirrade, sa öööh högt för mig själv, nej det kunde inte vara sant, nej jag har tittat fel. Läste bipacksedeln om hur man riktigt skulle tolka svaret. Gick ur vessan och stirrade tomt på Aramis som stirrade minst lika tomt tillbaka. Frank var inte hemma. Jag bestämde mig för att gå på en promenad. Gick som i dvala några hundra meter och var helt tom. Jag varken grät, skrattade, log, skrek, hoppade av glädje, nej jag var helt tom. Var nästan så tom och paff ända till vecka 12 när vi gick på ultra och fick se att något faktiskt var där. Då tömdes mina tårkanalerna på sjukhusets parkering kan jag säga. 

Jag kom hem från promenaden, tittade på testet igen som fortfarande visade två streck.  Bestämde mig för att ta ett till och ett + dök upp snabbt i den lilla rutan. Alltså på riktigt kunde det faktiskt vara sant!? Jag skickade till Frank att han kan börja komma hem snart. Jag stod i fönstret och väntade och väntade, var så nervös. Frank kom och jag sa att "Frank he har händ na riktigt konstigt, prov fara i wc och se" Franks första kommentar var "kan man fake dömde?" Men vi blev båda glada trots att det kändes så overkligt. Vi bad den kvällen att allt skulle gå bra och att jag skulle få må bra. Vi båda har ju äckligt stark fobi för att spy och att höra på när något annan spyr. Tack och lov har jag få må bra! Kunde i början må lite illa om jag blev för hungrig, eller lite till kvällarna men det är småsaker. 

Jag jobbade i somras på rådgivningen, vilket var lite humoristiskt på något sätt. Jag skulle då ringa och meddela att jag var gravid och boka in ett första besök. Jag ringde och såklart svarar kvinnan i rummet bredvid mig i andra änden. Jag lade på, det skulle kännas så konstigt att sen sitta i samma kafferum och inte låtsas om något. Jag ringde igen efter någon timme, och tror ni inte samma kvinna svarar igen.. och jag lägger på. Tredje gången gillt svarar en kvinna som är på annan ort. Vi bokar in ett första besök till Larsmo rådgivning. Veckorna och dagarna går sååå långsamt. Jag mådde bra förövrigt men var trött, jag fick ta pauser i jobbet och sitta och blunda inne på toaletten. Kunde ha somnat var som helst. Jag tänkte ju också att jag inte skulle googla en massa onödigt, jag som hade tänkt att jag ska vara lugn och harmonisk under min graviditet. Det gick någon dag efter graviditetstestet och jag googlar frenetiskt hur missfall känns, ser ut, märks, när det är vanligast och var så nojig, det tog över min glädje helt enkelt. Men efter rådgivningsbesöket, efter att vi berättat till våra familjer och efter ultraljudet så vågade jag börja tro. Ännu vågar jag inte tro fullt ut att allt ska gå bra. Det finns så mycket som kan gå snett vet jag ju, men varför gå och oro sig i onödan ändå? Den oron leder ju ingen vart.. så jag försöker att ändå vågar tro. 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst! Men jag avrundar här för annars blir det ju en roman av denna text. Vi är jätteglada över detta och längtar till mars när lillen är beräknad. Vi längtar att få träffa vår egen bebis. Nu längtar vi också till det andra ultraljudet som är om 2 veckor då får vi se könet. Jag har tack och lov få må jättebra och hoppas att det håller i sig. Jag är oändligt tacksam över att jag kunde bli gravid, det var något jag tvivlade på och var så orolig över. Denna höst känns absolut inte lika mörk som höstar brukar vara kan jag säga, jag välkomnar den med öppna armar. 

Bild från vecka 17

Bild från helgen