Jag får helt enkelt ta och ge upp, jag ger mig nu, orkar inte mera. Jag har iskalla fötter, händer och nerkyld kropp. Mitt humör är inte på topp.
Tålamodet tog slut för en timme sedan, men otroligt nog är jag hemma redan. Min öppenvårdspraktik på måndagen sätter igång, mitt hjärta spelar en dyster orolig sång.
Jag skulle efter skolan ta mig till praktikplatsen för att försäkra mig om att jag har hittar dit, irrade på som jag vet inte vad jag och gick både hit och dit.
Min vän telefonen kunde ju varit till hjälp tänker ju ni, hur går det då när telefonen slår av och bestämmer sig för att "nehe det här skiter jag i".
I den gräsligaste stadsdelen av Helsingfors, jag pratar förståss om Kontula och Östra Centrum, där irrade jag vettskrämd omkring, telefonen var ju avstängd så vem sku jag kuna ring. Minut efter minut letade jag, stig efter stig prövades, men jag kunde helt enkelt inte hitta, fick jag ge mig och i metron fick jag sitta.
Möttes av personer som var högre än höghus, som pratade med sig själv och gav mig obehagliga rysningar, var på min vakt och redo att ge snytingar.
Utan resultat och ingen aning om vart jag ska på måndag moron, sätter jag mig i bilen och försöker på nytt och drar upp snoron!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar