Det kära arvet

Under tiden min laxpaj gräddas i ugnen, jag torkar tårar och snyter mig på grund av förkylningen, tänkte jag blogga om en sak som har dykt upp ofta den senaste tiden. Grejen med att man är så otroligt likt sina föräldrar på vissa plan, oftast de plan man själv var så irriterad på som barn. Det man störde sig mest på som föräldrarna jomade om, det jomar jag lika mycket om åt Frank. Skall ta några exempel:

Min mamma sa alltid att "diska undan stekpannan med det samma efter att du stekt i den" Det kändes så onödigt, man ville sätta sig ner och äta det man tillagat och tyckte att stekpannan kunde vänta i 10 minuter. Men vad har hänt nu då? Jag diskar alltid undan stekpannan med det samma när jag har färdigt stekt, så har man det gjort och det fastnar inte fast mat i den. Vad händer när inte Frank diskar den med det samma? Jo samma kommentar kommer från min mun åt honom, så som det kom från mammas mun till mig. Och gör han det inte, så blir jag riktigt frustrerad. 

Var på väg idag att skriva en lapp åt Frank att han kunde hänga upp kläderna när han kommer hem, och sätta i gång en ny maskin. OJ vad jag kunde störa mig på alla lappar som hängde och dinglade när man själv kom från skolan. Potatisarna skulle skalas, kläderna hängas upp, hunden skulle ut och en ny tvättmaskin skulle igångsättas. Jag hindrades av tanken att jag inte kunde vara för lik min mamma, så jag skrev ingen lapp. 

Hur var det då när man skulle med bilen tillsammans med pappa. Smällde man fast dörren för hårt, blev det en svart tystnad. Man visste att så där gör man inte, man fick blicken av farsan och ännu en kommentar på det att "man inte behöver smälla fast dörren med allt kraft man får ur sig". Samma sak händer nuförtiden om jag kör bil, någon kommer in och smäller fast dörren med en kraft som bara den. Pulsen stiger och man skulle så gärna ge den samma kommentaren som farsan gav, men man säger inget för man vill inte vara för lik sina föräldrar.

När jag ser på tv här hemma har jag en volym på cirka 8-9, skulle jag vara hemma i Bosund skulle den volymen vara 5 steg för högt. När Frank ser på tv är det en volym på 13-15. Det snurrar en tanke och man är på väg att säga flera gånger att "man hör nog med mindre, vilket "levan" du har" som man själv har fått höra X antal gånger.

Men vad mer kan jag säga.. gissar att föräldrarna har alltid rätt. Bittert men sant, så har jag ärvt mycket.