7/7 Min epilepsi

Jag och Frank kom hem från ett lätt gympass för en stund sen, slängde i oss varsin panini och ska strax sätta på en action film - The November Man

Hade idag tänkt skriva lite om mig själv och se tillbaka lite. Det var i går som jag läste igenom min dagbok från 2011. Läste många olika saker. På ena sidan stod det hur mycket jag älskar Frank, på nästa blad var det hur irriterad jag var på Frank. Dagboken är verkligen fylld med alla möjliga känslor och humör. 2011 Var det år som jag tog studenten och som jag hade ett mellan år. Studenten och gymnasietiden känns otroligt långt borta, knappt så jag minns nånting av det. Det är bara bra saker som jag kan komma på när jag ser tillbaka på gymnasietiden. Även fast jag minns jag har sagt till en kompis en gång att när gymnasiet är slut kommer jag inte ha några goda minnen av det, för det är så tungt och jobbigt allting. Jag hade ju fel. Det är tur man bara minns de bra sakerna och de gamla suddas lite ut. 

2011 var också det år som jag fick mina 4 Epilepsi anfall, plötsligt från ingenstans. I november 2011 fick jag senaste anfallet så snart är det 3 år sedan. Jag har aldrig tagit till mig riktigt sjukdomen, det knappt så jag tror att jag har epilepsi, för det kom så hastigt och har varit borta så pass så länge. Det har konstaterat till 90 procent att jag har epilepsi, kanske därför så långt ifrån mig på något sätt. Jag har inte tagit det så hårt till mig och inte tycker jag att det påverkar mig så mycket. Men ibland slår tanken mig att tänk om jag får ett anfall nu när jag är och springer, slår huvudet i något och ingen kommer förbi. Eller vem kommer förbi och vad kan dom tänkas göra med mig. Eller nu är jag i metron, tänkt om jag får ett anfall, usch vad pinsamt och kommer någon och hjälper? Också om jag försöker se in i framtiden, om vi nångång får barn, tänk om jag får ett anfall och barnet  faller ur min famn.

Mina epilepsi anfall har inte varit så drastiska som det kan vara för vissa. Jag har haft 4 korta anfall. Dom har alla inträffat i Bosund i hemmet. Jag minns alla blurrigt men ändå klart. Har inte kunna förutse på något sätt att de skulle komma, dom kom bara plötsligt och efteråt var jag helt borta. Det första anfallet minns jag svagt bara att pappa och mamma stod vid min säng och sa nånting, sedan vaknade jag upp i ambulans eller på sjukhus. Mådde otroligt dåligt efteråt och hade huvudvärk. Det jag fått höra efteråt var att jag hade nåt konstigt ljud och pappa vaknade och kom och titta till mig, sen fick dom ingen kontakt med mig och jag blev helt slattrig. 

Andra anfallet kom på sommaren. Jag skulle ut med Fia, vår hund, jag gick till postlådan och sen in tillbaka. Vaknade sedan av att (snygga) ambulans chaufförer stod omkring mig. Märkte till min förskräckelse att jag hade pyjamas och ingen bh på mig.. och dom skulle ta EEG.. fram med dom bara, heh. Jag hade då fallit och slagit huvudet i trappan. Hela högra sidan var full med blåmärken, ögat hade slagit i kanten på trappan, det var helt blå och rödsprängt och fylld med blod. Mamma och pappa var bortresta, det var lillasyster Carolin som vaknade av att jag hade konstiga ljud och att Fia skällde. 

Hittade två snygga bilder av mig själv efter anfallet, haha!

Tredje anfallet kom några veckor senare. Jag och Carolin skulle till Kokkola och shoppa. Vi hade sminkat och ställt oss och var redo att åka. Jag gick till vardagsrums fönstret och tryckte på en knapp så att garage dörren skulle öppnas. Vi skulle ju ta bil, och jag skulle köra. Sedan vaknar jag av att ambulans chaufförerna står runt mig. Jag hade tydligen fallit helt hejdlöst rakt bakåt. Det blev en ambulanstur till Kokkola. Hade bitit mig i tungan och hade fruktansvärt sjukt huvud av dunsen. 

Fjärde anfallet minns jag faktiskt ingenting av. Det var ett kortare och vi behövde inte ta någon ambulans. Sedan började jag med medicin och det har hjälpt, har ju inte haft något anfall på 3 år så. Efter några utredningar hit och dit, lite trubbel och lite frustration, blev diagnosen 90 procent epilepsi och medicinen blev ersatt av Kela. 

Hoppas anfallen 2011 var de enda jag kommer få. Hoppas jag får vara frisk och inte behöver oroa mig för dom mera. Det finns ju de som har värre anfall och som har svårt att hitta rätt medicin, som aldrig får köra bil och som blir väldigt instängda med sin diagnos. Jag har ju lyckan att jag hittat den rätta medicinen, en svag medicin utan biverkningar, får bra ersättning på den, jag får köra bil nu. Hade ju ett års körförbud när dom gjorde utredningen. Så jag får ju vara tacksam för att det gått så bra som det gjort.