Klagomål och motivationsbrist

Jobbet rullar på i slow motion kan man väl säga. Jag känner mig som en fullkomlig idiot på arbetsplatsen, var nära att söka reda på en wc idag och gå dit och gråta. Det känns nu just som en praktik, och man är så skör och osäker på allt. Det är jätte trevlig personal och en bra arbetsplats, men när man inte har kommit in hela faderullan så känns det mest jobbigt. Det är så svårt att veta vad man ska göra om ingen säger till en vad som ska göras, det är det jobbigaste. Att inte kunna tänka för sig själv utan att nån måste kommendera en som en liten unge. MEN jag hoppas det tar sig så småningom, och jag måste komma i håg att ett misstag hit eller dit dör (förhoppningsvis) ingen av. Och att det är okej att falla till botten, fråga hjälp och hitta ett eget sätt. Jag har nu varit tre dagar men det känns som att hela mitt liv kretsar kring jobbet. Men jag ska stay positive och kämpa på! 

Min träningsmotivation är helt förfallen, men jag borde ju få i gång den för jag mår ju så mycket bättre båda fysiskt och psykiskt. Det måste bli ett pass idag!