Blä

Vi har alltså kanylera idag, en svimma och flera grät. Jag va en av dem som grät, kom fram till att jag hatar att misslyckas och klarar inte av att misslyckas. Dessutom har jag kommit på att jag hatar utmaningar för det finns en chans att misslyckas, så hellre ställer jag mig utanför och anser mig som en looser än att jag prövar på och leker modig och sen ta emot ett stort misslyckande. Nå, det var inget att bli stucken, har ingen skräck för nålar och dessutom var Jennie så bra, men när jag sku sticka Jennie så kom nervositeten och jag bara skaka i händerna och allt sket sig. Jag tyckte också läraren blev nervös och jag blir nervös när man ska prestera något inför någon och man är inte säker på det man gör, så när det sket sig så kom tårarna. Riktigt löjligt jagvet, men kände mig så misslyckad! Andra grät också av rädsla, nervositet och osäkerhet så det kändes nästan helt okej att släppa ut lite. Visste inte heller att jag var så rädd för att sticka någon. Sen på andra gången så gick det bättre, det lyckades och jag var säkrare. Och Jennie lever ännu så jag lyckades väl mer eller mindre med något!