Passar på att blogga snabbt medan Liam är borta med Frank. Varför snabbt? Jo för att hinna med så mycket jag vill på den lilla stund jag är ensam, nujust vill jag se ett till avsnitt av Fallet Madeleine McCann på Netflix, utan att behöva dela min uppmärksamhet med någon.
Vår Liam har fyllt 1 år igår! Tänk att vi båda överlevt det första året, det har varit min målbild och milstolpe. Låter kanske aningen vrickat i vissa öron, men jag har haft den inställningen att klarar vi det första året så klarar vi nog resten också. Småbarnstiden är inte helt lätt liksom. Kollade genom gamla bilder igår när Liam var nyfödd, när jag var nyförlöst, tiden med ett litet spädbarn.. huh, det väcker så många känslor. Jag ser på den tiden med ett helt annat perspektiv nu, tiden förskönar minnena ganska bra tror jag, för rackans vad det var en mysig tid och shit vad förlossningen var häftig! Känner en ENORM tacksamhet över det första året. Tacksamhet tror jag är det rätta ordet när jag försöker sätta ord på känslorna. Så tacksam att vi båda överlevde förlossningen, så tacksam att han inte hade kolik, så tacksam över att amningen fungerade bra, tacksam över att inga sjukhusbesök behövdes, tacksam att vi fick bo i huset trots en sotbrand som härjade, tacksam att han är frisk, tacksam över den fina gåvan Liam vi fick, tacksam över livet, TACK GUD! Vi firade Liam i lördags, det blev ett lyckat kalas och han fick många fina presenter. Roligt att umgås med hela familjen.
Känner att jag vill skriva mera kring småbarnstiden och hur vi har haft det under första året. Saker jag aldrig räknat med, saker som förvånat, saker som har varit tyngst vs lättast, saker vi behövt vs icke behövt, men det får bli i ett annat inlägg. Nu ska jag njuta av lite egentid en stund!
