Outtalade förväntningar, onödiga förväntningar, ouppnåeliga förväntningar. En tro på att gräset är grönare på andra sidan, trots att jag innerst inne vetat sanningen, har jag valt att inte tro på den. Trots att jag vet exakt vilka saker jag vill förändra, sviker jag mig själv varje gång genom att ge upp innan jag ens försökt. Hitta balansen mellan vill förbättra, måste förbättra och lära sig att acceptera har varit hårfin. För hårda krav, helt ouppnåeliga krav, helt omöjliga krav förväntar jag uppnå av mig själv. Handlös, oförmögen, orkeslös och uppgiven framför livets svåra stunder. En känsla av bortskämdhet, naivitet, otacksamhet har samtidigt sköljt över mig. En känsla av att vilken väg jag än tar, blir det fel. Hur jag än övertalat mig själv, analysat varje tanke, står jag kvar i samma båt. Denna höst har varit som en dimma, eller jag vet inte vad, det går inte att sätta ord på. När huvudet är nära att sprängas, när hela kroppen skriker "jag orkar inte", när varje stund av besvikelse trycker ner mig nästa år, vill jag om möjligt stå starkare. Jag bryts inte ner så lätt har jag lärt mig, jag har ännu inte gett upp, trots att jag varit livrädd denna höst att väggen ska komma emot. Börja aldrig en förändring i morgon är något jag står för. Det tar jag med mig inför inkommande år.
Detta inlägg skulle handla om julen i vårt nya hus. Hur roligt det var med egen gran i huset. Jag tycker den är jättefin och önskar att den kunde stå där året runt. Om mina fina julgransbollar som jag & Frank köpte i Helsingfors. Om den fina tomten jag fick av mamma till julklapp. Om julmys och julfrid. Men det blev visst lite djupare.
