Tacksam

Tack kära Johanna för att du förgyller mitt liv! Har haft två underbara förmiddagar tillsammans med Johanna-bruden. Vi har spelat tennis som morgonträning och det har varit riktigt roligt. Idag är det en riktig sommardag här hos oss, solen skiner och det är shorts väder, det blev riktigt svettigt med tennis. Efteråt köpte vi lunch och lite färska fredagsbullar och satte oss på gräsmattan och njöt av solen (och bulla). Härligt härligt härligt! Jussi var tvungen att fara i jobb, jag har väl nämnt att vi är på samma sommarjobb? (yay) Själv är jag ledig, ska tvätta sängkläder och ordna upp i lägenheten, innan jag förflyttar mig till balkongen och sörplar i mig hemmagjord icetea! 

Området här vid Arabiastranden var vi bor är super bra. Det finns tre tennisplaner, volleyboll plan, uteträningsmöjligheter, strand, lekpark osv. Det är bara fantasin som sätter stopp på alla möjligheter man kan hitta på här. Jag ska försöka få med Frank på en tennis match i kväll!

Längesen sist

Borde ju komma med ett intressant och motiverande blogginlägg när det varit så här tyst här, men det blir inte värst lyckat. Har haft en stressig dag på jobbet och vill skriva av mig lite. Allt det jag inte ville skulle hända denna sommar, jobbrelaterat håller på hända. (Har ju bara varit tre dagar hittills så det kan ju bli bättre) Jag blir så lätt provocerad av små elaka och onödiga kommentar man kan få, jag blir stressad, förbannad och på samma gång vill jag bara sätta mig ner och gråta. Konstaterade därför idag, att jag kommer bli världens uslaste morsa om jag nångång får barn. När jag är på jobb, vill jag göra mitt jobb till 100%, men ibland går det inte och man räcker inte till. För helst vill jag vara på 10 olika ställen på samma gång och tillgodose allas behov, allt från smärtlindring till att vattna en blomma. Men jag kan inte göra alla lyckliga och jag kan inte finnas där för alla. 

Sjukskötaryrket har varit på mitt hjärta en tid. Passar jag som en sjuksköterska eller inte? Till viss del passar jag, jag är omtänksam och ser människan, kan visa att jag bryr mig och finnas där som stöd. Men när det kommer till diagnoser, symtom, läkemedel osv. så är jag helt ute. Jag bryr mig inte heller, och det är just det som är oroväckande. Jag ska jobba som sjuksköterska i sommar men jag vill för allt i världen inte ha det ansvaret känns det som, idag i alla fall, det känns allt för stort att ta det ansvaret över en annan människa. Jag är inte smart när det kommer till sjukvård, jag måste läsa på och läsa på. Sjukdomen diabetes t.ex. har jag läst om och kunnat alla normalvärden osv. Men så fort det går en tid och jag inte jobbar med några patienter med diabets, så glömmer jag bort allt kring den nästan. Å så ska man kalla sig sjuksköterska. Känner mig inte så toppen nu just. 

Sen har jag en sån press på mig att allt ska bli perfekt och felfritt! Jag tar jobbet på fullaste allvar, nästan för allvarligt för jag kan inte släppa det när jag kommer hem, om jag vet att jag glömt en sak eller har något ogjort har jag svårt att somna på kvällarna. Jag gillar inte alls den jag blir till när jag under press och stress i arbetet. Jag har svårt att lita på mina kolleger och tar allt på mig, även fast jag inte borde. Till mitt försvar så finns det nog också kolleger som inte är riktigt sammarbetsvilliga, ibland är inte allt mitt fel och jag ju kan faktiskt inte hinna med allt. 

Hälsningar från en upprymd stress svettande sommarflicka (sjuksköterska) som yrat på och kämpat sig genom en morgontur. En som klagar redan tredje dagen på sommarjobbet. En som också ska njuta i två lediga dagar.